Det här är en bok som det tar lite tid att få ordning på. Den handlar om en katt, Betty, som med en potta som båt åker runt på ett hav och fiskar. Men ”åker runt på ett hav” är egentligen felvisande: även om det står i texten att hon befinner sig på Kattegatt så ser det mer ut som en liten skogsgöl på bilderna, dessutom full av allehanda gamla grejer: utsuttna fåtöljer, gamla bilar och porslinskoppar, men framför allt olika burkar med varumärken med 50-talskänsla som Fenom och Dialon.

Däremot är det svårt att få fisk. Betty är hungrig men lyckas bara fiska upp en gammal sko och en lampskärm. Efter ett tag bygger hon en figur av dem, och får i alla fall en kompis som kan hjälpa henne.

Visuellt är boken ett konstverk. Betty befinner sig i en alldeles egen liten magisk värld, där himlarna är gjorda av olikfärgat tidningspapper, småtomtar tittar upp ur det oljesvarta vattnet och egensinniga fantasidjur som stövelgrodor och bananfåglar rör sig. Tiden verkar närmast stå stilla och gränsen mellan vad som är på riktigt och inte är flytande.

Texten är filosofisk och poetisk. Allitterationerna går rakt igenom boken och för mig personligen blir det lite mycket, även om det är stiligt genomfört. Men boken vinner på omläsning, den kräver av läsaren att man försätter sig i dess sinnestillstånd, ett lite lugnare, alldeles eget tempo, en surrealistisk bildvärld utan koppling till realism. Det är en bok där man måste befinna sig. Det är synd då att baksidestexten rör till det hela genom att presentera en förhistoria som boken i sig inte alls berör, där Betty sägs ha flyttat hemifrån för att hon fått en lillasyster och blivit bortglömd. Så prosaiska saker hör inte hemma i Bettys värld och förvirrar mer än förklarar.