Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9173893528 |
Sidor | 431 |
Orginaltitel | We Wish to Inform You That Tomorrow We Will Be Killed with Our Families: Stories from Rwanda |
Översättare | Henrik Gundenäs |
Först utgiven | 1998 |
1994 mördades en miljon människor i Rwanda. Mordet begicks av hutubefolkningen som genom radio och tidningar blev uppmanade att ”göra sitt jobb”. ”Skona ingen”, sade man, ”varken senila gamla gummor eller barn, och träffar du en gravid kvinna, glöm inte att skära upp buken och slita ut fostret”. Folkmordet skedde mestadels med machete, men hade man pengar kunde man betala för att bli skjuten istället. Offentliga platser som skolor, sjukhus och kyrkor användes som slakthus och det var inte ovanligt att läkare dödade sina patienter eller lärare sina elever.
Hur kunde detta ske? Den frågan ställer sig Philip Gourevitch i sin reportagebok Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas i morgon tillsammans med våra familjer. Under tre år har han rest runt i Rwanda och intervjuat folk, och resultatet har blivit en fyrahundra sidor tjock bok, kokande av vrede över en likgiltig omvärld. Den är en rasande anklagelse mot ett passivt FN, ett ointresserat Europa och en kolonialhistoria som sått hat i befolkningen i över hundra år.
Fram till 1894 hade ingen vit satt sin fot i Rwanda. Då levde hutuerna och tutsierna i fredlig samexistens. Hutuerna, ett mörkhyat folkslag med platta näsor och tjocka läppar, levde som jordbrukare, medan de smala och ljusa tutsierna tog hand om och sålde boskapsdjur. Så kom belgarna i sina tropikhjälmar, och liksom många andra kolonialister insåg de att folket skulle bli lättare att kuva om det rådde en konflikt. Eftersom det inte redan fanns någon blev man därför tvungen att uppfinna en. Med hjälp av vågar, mätband och skjutmått började man undersöka befolkningen och man konstaterade snabbt att tutsierna var ganska lika européer till utseendet. Att de dessutom var ett folk som förstod sig på pengar avgjorde saken. Med etniska identitetskort, ekonomiska privilegier och propaganda om ”Afrikas herrefolk” inplanterade man en överlägsenhetskänsla i tutsierna, medan avundsjukan i hutuerna låg och grodde.
Så kom sextiotalet och revolutionen. Hutuerna var nu trötta på att höra vilket underlägset folk de var, och att de trots sin befolkningsmässiga majoritet skulle styras av en tutsiregim. Med hätsk propaganda om att tutsier var kackerlackor tog hutuerna makten och blev ett slags postkoloniala imitatörer, dvs. man upprepade de övergrepp man utsatts för. Bland annat instiftade man en omvänd kvotering: på gymnasieskolorna togs de tutsier in som hade sämst betyg, medan de bästa blev utstötta, och i radio och tidningar spyddes hatpropaganda om tutsiernas opålitlighet ut. Vad gjorde då belgarna, som tidigare varit så förtjusta i tutsierna? De bytte sida och understödde hutuerna som ville ge igen. 1964 skedde därför det som skulle bli föregångaren till 1994 års folkmord. Med machete i hand drog rasande hutumobbar ut på Kingalis gator och mördade 140 000 människor. Mest tutsier, men även hutuer som man ansåg vara förrädare.
Med en djävulsk precision målar Gourevitch upp denna bild av två folk som tvingats hata varandra. Det gör han i kontrast till den rapportering kring Rwanda som talat om ett ”kaotiskt land” med ”uråldriga stamkonflikter”. Faktum är, skriver Gourevitch, att det första systematiska våldet mellan grupperna ägde rum så sent som 1959 och att det kaos man brukar tala om är ett påhitt. Istället är folkmordet ett resultat av ordning, indoktrinering och modernt politiskt tänkande.
Det är en djup insikt som Gourevitch levererar, men den är både svårsmält och obehaglig. Som tur är vägleds dock läsaren av Gourevitchs allmängiltiga anekdoter. Bland annat berättar han om en pygmé som han träffar på en bar, som talar vitt och brett om alla människors lika värde. Men tyvärr, säger pygmén, är det bara vita som förstår denna universalistiska princip och därför önskar jag mig en vit kvinna. På så sätt, skriver Gourevitch, kunde pygmén i den moderna europeiska universalismens namn hata sitt eget folk och sedan älska sig själv för att han gjorde det.
Detta är bokens styrka. Gourevitch har en förmåga att liksom alltid lyfta upp berättelserna så att de handlar om något större. En fransk hjälparbetares berättelse blir ett exempel på hur fiktionen kan vara verkligare än verkligheten, och den rwandiska radions historia blir ett annat exempel på vad ständig propaganda kan göra med människors tänkande. Att Gourevitch dessutom är en stilist av rang gör knappast det hela sämre.
Dessvärre håller inte boken ända in på slutet. I andra delen, som handlar om Rwanda efter folkmordet, tappar den emellanåt fokus och blir rörig. Jag får svårt att hålla isär alla namn och förkortningar: RPA, RTLM, FPR, interahamwe och les génocidaires. Att Gourevitch dessutom blandar in Ugandas och Zaires historia gör det knappast lättare. Men detta är egentligen bara en marginell anmärkning. 95 % av boken är trots allt ett mästerverk, och att den inte håller hela vägen gör inte den första delen sämre.
Slutligen bör väl sägas att det faktiskt var elva år sedan Gourevitch skrev boken och att den inte översatts tidigare är konstigt. Den är trots allt skriven av en amerikansk superstjärna (redaktör på
Publicerad: 2009-06-03 00:00 / Uppdaterad: 2011-07-03 23:11
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).