Av med hjälmen av med hjälmen: – Vi har förlorat!

Wolfgang Borchert var en av miljoner tyskar som gick ut i andra världskriget. Han gjorde det inte för Hitler, för nazismen, eller för Tyskland. För Tyskland hade han skrivit pjäser som agiterade mot nazisterna, och för detta blev han skickad till fronten (det är billigare att låta fienderna ta hand om dissidenterna.)

När han kom hem igen var kriget slut, Hitler död och själv skulle han snart följa efter. Fyra år med skottskador, fältsjukhus, sjukdom, fängelser och krigsfångenskap hade gjort slut på honom. Så han satte sig ner och började skriva. Han skrev om att slåss i ett krig han inte ställde upp på, där skolpojksfantasier om heder och ära visade sig betyda massgravar. Han skrev om att komma hem till ett land som låg i både materiella och moraliska ruiner, där ingen ville låtsas om de senaste 10 åren. Han skrev om ett Europa som med glada slagord marscherat rakt ner i världshistoriens största köttkvarn. Han skrev så snabbt han kunde; allt det gamla hade röjts av kriget, något nytt måste till, och oavsett hur det såg ut skulle han inte hinna se det själv. Drick ur ditt bläckhorn, se döden på dig väntar.

Vi behöver inga diktare med god grammatik. Vi har inget tålamod för god grammatik. Vi behöver dem med den heta hest snyftande känslan. Som säger träd till träd och kvinna till kvinna, som säger ja och nej. Högt och tydligt och utan konjunktiv.

Jag läste Utanför dörren på tyska för åratal sen, och blir lika djupt skakad nu när jag läser om den på svenska. Här samlas ett drygt dussin av Borcherts prosastycken och en pjäs, litteratur som springer med andan i halsen på en knivsegg mellan rasande polemik och förtvivlad sentimentalitet och aldrig ramlar av. En direkt och frenetisk prosa som ibland slår över i stillsamma stycken som ”Brödet” och ”På natten sover ju råttorna” och blir rent hjärtslitande.

Nyss sa någon till mig: Goddag, Herr Fischer. Är jag herr Fischer? Kan jag vara Herr Fischer, helt enkelt Herr Fischer igen? Jag var ju underlöjtnant Fischer.

I Borcherts noveller snubblar soldater nerför gatan i det fredliga Tyskland medan skotten och antalet människor de dödade går runt runt runt i huvudet på dem. Här sitter pojkar i sönderbombade hus och vaktar så att råttorna inte äter upp lillebror som ligger kvar under betongen. Här utspelas äktenskapsdramer runt den sista brödbiten. Här riskerar straffångar livet för att få en skymt av en enda blomma. Och här finns en författarröst som i ena sekunden har oändligt medlidande med sina olyckskamrater men då och då släpper alla försök att berätta en historia och bara ryter läsaren rakt i ansiktet, strippar bort alla försök till att sätta saker i något ideologiskt eller kulturellt sammanhang (eftersom de gamla sammanhangen skjutits, bombats och gasats ihjäl), bara visar upp i skarpa bilder: så här blev det. Här är vi nu. Titta inte bort. Se vilka vi är och vad vi kan ställa till med.

Säg NEJ! Säg NEJ! Säg NEJ!

Han är inte subtil, det har han inte tid med. Hade han fått leva hade han säkert utvecklats som författare, kanske sett tillbaka på sina ungdomsverk som charmigt punkiga men lite väl svartvita, men nu blev det inte så och det visste han.

Wolfgang Borchert dog 1947, 26 år gammal. Dagen efter hans död uruppfördes ”Utanför dörren”, pjäsen som är grundstycket i den här samlingen, med undertiteln ”Ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se”. Här kommer en ensam soldat vandrande tillbaka efter tre års fångenskap i Sibirien. Han heter Beckmann, bara Beckmann. Sitt förnamn har både han och alla andra glömt; han har ju aldrig varit annat än soldat. Någon egen vilja har han inte; han har ju aldrig varit annat än soldat. Han har fortfarande uniform på sig, några andra kläder äger han inte. Och nu får han veta att allt det där är ju slut nu, det är inget du ska må dåligt för, du gjorde ju bara din plikt, seså ta en sup och sjung Alte Kameraden, varför tittar du på oss sådär konstigt för. Men hans föräldrar, nazisterna, är döda. Hans fru har hittat en annan. Hans general fattar inte varför han känner ansvar för alla döda. Han försöker i förtvivlan kasta sig i Elbe, och inte ens döden vill ha honom. Och där står han till slut, en av miljontals i Europa som inte vet vart de ska gå och inte hittar några svar i 2000 års civilisation och miljontals döda.

Svara mig då!
Varför tiger ni? Varför?
Är det ingen som svarar?
Svarar ingen???
Är det ingen, ingen som svarar???

En röst som ekar.