I takt med att den accelererande växthuseffekten har blivit erkänd i allt vidare kretsar, så har somliga intressen känt sig allt mer hotade. Det återspeglas också i bokfloran, i form av olika debattinlägg mot påstådda ”skräckscenarion” av vad som kan komma att hända som en följd av klimatförändringarna. I höstas publicerades exempelvis Stefan Fölsters bok Farväl till världsundergången. Nigel Lawson, före detta finansminister under Margaret Thatcher, får nu sin bok utgiven på svenska.

Klimatfrågan handlar i grunden om aktuell naturvetenskaplig forskning. FN:s klimatpanel (IPCC) samlar flera hundra av världens ledande klimatforskare. De publicerar regelbundet rapporter som bygger på de forskarnas sammantaget bästa uppskattning av hur framtiden kan komma att te sig för vårt klimat. Att det finns stor osäkerhet i alla utsagor om framtiden säger sig själv, och är inget IPCC sticker under stolen med i sina rapporter. Ändå ägnar Lawson bokens första del åt att misstänkliggöra forskningen som IPCC presenterar, och påstår att IPCC bara är en ”alarmistisk påtryckningsgrupp”. Det här hade kanske kunnat bli intressant om Lawson själv hade haft någon väl underbyggd argumentation i frågan. Som det nu är bygger hans kritik av IPCC enbart på två högst dubiösa källor (en rapport från en nyliberal tankesmedja, och en artikel från en ekonom som inte ägnar sig åt klimatforskning). Att Lawson väljer att bygga sin argumentation på sådana källor avslöjar snabbt hur politiserat hans debattinlägg är.

Den grunden får dock bli upptakten för Lawsons huvudsakliga argument: vi måste ”tänka kallt” i klimatfrågan, det lönar sig nämligen inte ekonomiskt att göra något åt den. Kostnaderna för att åtgärda problemen är nämligen så stora, och kostnaderna för att låta bli är så små, påstår Lawson. De här argumenten är förstås oerhört viktiga, och förtjänar en ordentlig debatt. Men någon ordentlig behandling av den här aspekten av klimatfrågan får vi i alla fall inte i den här boken – enbart en höftning av kostnader (byggd på tämligen orealistiska antaganden), och några påståenden utan någon som helst källa.

Oavsett naturvetenskapliga fakta och ekonomiska beräkningar så handlar det till slut också om en moralisk fråga: vilken värld ska vi nu levande lämna efter oss? Det är Lawson tydlig med, och på den punkten menar han att ekonomisk tillväxt kommer att leda till att framtida generationer bättre har råd att göra något åt eventuella problem. Dessutom måste vi ju också diskontera framtida generationers välfärd när vi gör våra nyttokalkyler, menar författaren. I klartext: kommande generationer är mindre värda än Lawson själv och hans gelikar. Efter oss syndafloden, som madame de Pompadour ska ha sagt. Det blir inte en vädjan till förnuftet så mycket som en vädjan till egoismen.

Lawsons värderingar är förstås hans ensak. Att boken varken är särskilt välargumenterad eller väl underbyggd i många avgörande frågor gör den tyvärr till en ganska ointressant läsning.