Hanna Hellqvist är högaktuell just nu. Hon har skrivit krönikor i DN under flera år, men det här är hennes första roman. Den smått genialiska titeln kommer från den djuraffär som hennes föräldrar hade en gång i tiden. Jag läste boken på en semester, helt avskild från mediebruset, och visste därför ingenting om den på förhand. Till en början trodde jag därför att den skulle handla om Hannas uppväxt med djur, men efterhand förstod jag att det handlar mer om hennes förhållande till sin pappa.

Men det är mycket mer än en pappaskildring. Det är också en uppväxtskildring och en skildring av land och stad. Djuren fungerar som en röd tråd. Som kittet som håller berättelserna samman. För även om det rent formellt är en roman känns det mer som en samling krönikor. Och däri ligger romanens största problem. Man får aldrig den konklusion som en sådan här gripande berättelse behöver. För det är ingen lättsinnig läsning. Hannas texter har måhända en humoristisk och pragmatisk ton men målar ändå upp bilden av en stundvis väldigt smärtfylld barndom.

Pappan är en riktig karlakarl som smugglar djur över gränserna eller helt sonika fångar dem i skogen. Han kan inte leva utan djuren, men det är inte ett stort blödigt hjärta som bultar i hans bröst. Blir djuren för besvärliga vrider han helt enkelt nacken av dem. Om paddan drunknar i blomkålssoppan fiskar han upp den och äter upp soppan. När deras älskade hund måste avlivas är det inte veterinären som kallas in. Nej, det är pappans vän som får ta med sig henne ut i skogen och skjuta ihjäl henne. Det verkar vara nästan det enda som Hanna inte kan förlåta honom för. I övrigt genomsyras boken av kärleken mellan far och dotter.

Pappan liknas ganska ofta vid Pippis pappa. Liksom Efraim Långstrump kan han sticka iväg och vara borta långa perioder i laget. Men Hanna är inte Pippi. Hon är en vanlig tjej som försöker vinna sin pappas uppskattning och kärlek, samtidigt som hon är rädd för att vara ensam med honom. Man vet ju aldrig vad som kan hända. Skildringarna av hennes ångest inför varannanhelgbesöken hos pappan gav mig ont i magen. Mammans kärlek är okomplicerad och självklar. Pappans måste erövras.

Samtidigt existerar ju inte pappan i ett vakuum. Han kan ju köra sitt race tack vare kvinnorna i sitt liv. Hans egen mamma, som alltid försvarar honom, och Hannas mamma, som även efter skilsmässan tar hand om honom. Den manlige motsatsen till pappan är Göran – mammans nye allergiske pojkvän – vars största lockelse verkar vara att han stannar kvar.