1984 utkom Leonard Cohens skiva Various Positions. På den finns sången Hallelujah. Det är från uttrycket "a broken hallelujah" i denna sång, som pastorn och författaren Tomas Sjödin lånat titeln till sin bok Ett brustet halleluja. Han gjorde det efter mycken tvekan, skriver han, insåg att det kunde verka aningen förmätet. En ganska otidsenlig fundering i dessa dagar, kan man tycka. Till Cohen återkommer han även senare, då till hans sång Anthem, från skivan The Future. Sjödin förklarar:

Mitt halleluja är också brustet. Det är inte samma sak som att det skulle ha gått sönder, och därmed blivit något mindre. Snarare är det brustet i den bemärkelsen att det öppnat sig [...] Mitt halleluja är ett annat än det jag sjöng som tonåring, det är ett annat än det jag mumlade som "ung och lovande" pingstpastor, men det är ett halleluja. Det är dovare, mörkare, försiktigare och mer dröjande, men det är ett halleluja [...] Brustenhet är inte riktigt samma sak som trasighet. Man kan inte vara hel och trasig samtidigt, men man kan vara hel och brusten, i den bemärkelsen att brustenheten blir en del av livet, ett sätt att leva. Jag sjunger mitt hallelujah med samma hjärta som då, men jag hör själv att det inte låter likadant längre.

Tomas Sjödins bok är personlig, känslosam och öppenhjärtig och det handlar mycket om hans gudstro och de upplevelser som i mycket måste präglat hans liv, detta att leva med två svårt sjuka söner och att sedan leva med sorgen efter dem. De avled båda i en medfödd hjärnsjukdom i femtonårsåldern. Boken innehåller många tankar och reflektioner kring sorg, människans livsvillkor, kring vardagen, kring vad som är viktigt. Några gånger kan jag tycka att Sjödin inte fullföljer sina tankar, att det blir för mycket tidningskrönika, som när han skriver att ”det ofta är det till synes meningslösa som gömmer de dyrbaraste skatterna”. Vad menar han? Jag vill genast ha konkreta exempel, men jag får inga.

Bokens mest genomgående tema är det om kyrkklockor. Under en promenad hemma i Göteborg en morgon lade Tomas Sjödin på ett alldeles särskilt sätt märke till ljudet från kyrkklockorna i Hagakyrkan, som ringde till gudstjänst. Han hade rört sig i kvarteren under 25 år, men aldrig lyssnat till kyrkklockorna klang på detta sätt: ”Det var som om någon ropat på mig, någon som jag kände men inte sett på lång tid.”

Den starka upplevelsen blir starten på ett passionerat sökande efter kunskap om kyrkklockor, deras historik och stora betydelse för människor genom tiderna. Det blir många fascinerande möten med män, som på olika sätt, med stort intresse sysslar med kyrkklockor. En som arbetar med att gjuta dem och laga dem, en som reser runt och besiktigar dem och flera som ringer i dem genom knapptryckningar eller som ringer manuellt. Sjödin börjar också samla på litteratur om kyrkklockor och reser till och med till England, för att vara med på en konferens för Central Council of Church Bell Ringers i en engelsk by.

Ett brustet halleluja är en annorlunda bok. Den är bildande, fylld av nyfikenhet och upptäckarlusta och det allra djupaste allvar. Jag läser gärna fler av Tomas Sjödins böcker.