Journalisten och författaren Katarina Wennstam har en vision. Att synliggöra mäns våld mot kvinnor i romanform. Det är mer effektivt än att skriva artiklar och reportage. Hennes reportagebok Flickan och skulden blev väldigt uppmärksammad, men lästes nog mest av de redan intresserade och engagerade. Genom att sätta etiketten spänningsroman på omslaget når man fler. Och det funkar.

Wennstams andra roman Dödergök handlar om den arbetslösa journalisten Maria Allende som tillsammans med sin man och dotter flyttar in i ett nytt hus. Det kommer fram att i huset i det idylliska radhusområdet har en kvinna under flera år blivit brutalt misshandlad och slutligen mördad av sin man. Mannen är dessutom polis. Det är upplagt för grävande journalistik. Eller är Marias uppsåt personligt?

Innan det blir riktigt spännande är transportsträckan något lång, det är många karaktärer inblandade i historien som ska presenteras. Men efter en hundra sidor bränner det till, och Wennstams engagemang för ämnet lyser igenom och leder historien om den misshandlade och mördade Louise framåt. Emellanåt tenderar romanen dock bli något formell när lagar ska förklaras, och statistik bakas in i ett litterärt sammanhang. Men på så sätt är den användbar, inte bara som en spännande deckare en torsdagskväll, utan som upplysande referensverk. Man börjar fundera över sakers tillstånd. Att många hustrumisshandlare faktiskt är poliser. Hur betydelsen av "Every breath you take" av Police förändras av kontexten. Om kärlek är någonting man förtjänar.

Dödergök är helt klart läsvärd.