Jag kan inte betrakta en vacker kvinna eller en stilig man utan att omedelbart önska att de vore döda.

Lucien upptäckte vid elva att han var nekrofil. Det var vid sin moders dödsbädd som han kände ”den utsökta, torra myskaktiga doft som hos löv, larver och sten” och som han fick sin första utlösning. Sedan dess vandrar han på kyrkogårdarna som en osalig ande på jakt efter sin nästa älskare. ”Mina små pojkvänner med anus isande som mynta, mina förtjusande älskarinnor med gråmarmorerade magar.” De stannar hos honom ett tag och när de börjar lukta slänger han dem i Seines. Kärleken är förgänglig liksom livet självt.

”Det går att skriva om allt, bara man vet hur” sa Gabrielle Wittkop, författare till den geniala Nekrofilen. För henne var stark njutning och överträdelse det som gjorde livet värt att leva. Nekrofilen var hennes debut och efter det skrev hon tio böcker fram till sin död 2002. Ett år senare gavs boken Barnhandlerskan ut postumt. Det är kanske den mest djävulska bok som någonsin skrivits, men mer om det senare.

Wittkop föddes 1920 i Nantes i Frankrike. Man vet ganska lite om hennes liv annat än att hon fick en fri uppfostran. Vid tretton års ålder upptäckte hon Markis de Sade i sin faders bibliotek. Denne blev en viktig inspirationskälla och figurerar också som en karaktär i hennes sista bok. Wittkop arbetade som översättare, bildkonstnär och journalist för Frankfurter Allgemeine Zeitung där hon regelbundet skrev krönikor. Hon var öppet bisexuell, gift med en homosexuell man (ett äktenskap som hon beskrev som en intellektuell allians) och hon hade regelbundet älskarinnor. Dock kunde hon aldrig leva med någon kvinna eftersom hon inte tålde deras undergivenhet och slöhet utan mest lockades av deras yttre. Hon hade inga barn och var starkt emot reproduktion.

1972 debuterade hon med Nekrofilen som i dagboksform beskrev en nekrofils vardag. Mycket handlade om det rent praktiska: vart liken grävdes upp, hur länge de behövde värmas och när de började ruttna. Dessutom var Luciens värld en sinnlig värld och oftast är hans observationer lika obehagliga som vackra:

Vidöppen som en gorgonmask fortsatte hennes mun att kräkas upp vätskan, vars doft fyllde rummet. Allt detta saboterade min njutning. Jag är van vid ett bättre bemötande, eftersom de döda är rena. De har redan utslungat sina exkrementer vid avskedet från livet, på samma sätt som man avhänder sig en skamlig börda. Därför avger deras magar ett ihåligt och hårt eko, likt en trumma. Deras ädla och mäktiga doft är densamma som spinnarfjärilens. Den verkar komma ur jordens hjärta, från riket där mysklarverna krälar mellan rötterna, där klingor av kattguld kastar sitt frusna silverglimmer, där framtida krysantemumblommors blod skapas, bland pulvriserad svavelhaltig gyttja.

I efterordet till Nekrofilen påpekar Carl-Michael Edenborg att Wittkop ”lyckas nå det sublima genom det fasansfulla”. Det är en bra iakttagelse. Dessutom är kompositionen nästintill fulländad: ”språket överensstämmer perfekt med temats svala, stelnade skönhet”. Här bör man också ge en eloge till Edenborg som tillsammans med Lisa Andersson gjort en lysande översättning.

Om Nekrofilen är Wittkops stora mästerverk så är Barnhandlerskan hennes stora misslyckande. Där får vi lära känna kopplerskan Marguerite Paradis. Via brev till en vän och kollega berättar Marguerite om ett revolutionens Frankrike, en värld i förfall. ”Syfilisen sprids för allt vad tygen håller” och skiten stiger i rännstenen. Många är dem som hamnar under bilan. I bakgrunden figurerar De Sade som mellan sina fängelsevistelser besöker Marguerites bordell. Barnhandlerskan är en vidrig liten bok som frossar i utdragna våldtäkter där barn slits i stycken. Barn med uppskurna magar defloreras av män med enorma penisar och går hädan under utdragna skrik. Samtidigt är Marguerite alltid noggrann med att beskriva kläderna på sina besökare: de bär broscherade tofflor, korsetter i purpurviolett satäng och lockade peruker översållade med guldpuder. Någon bär en panierkjol, öppen framtill och baktill.

Liksom i Nekrofilen utgör kontrasten mellan det vackra och det fasansfulla stommen i Barnhandlerskan. Men till skillnad från Nekrofilen, en bok som förhäxar läsaren med sitt vackra språk trots sitt vidriga innehåll, ger Barnhandlerskan ingen annan effekt på läsaren än att hon blir spyfärdig. Här tycks inlevelsen meningslös och detaljrikedomen outhärdlig. De upprepade våldtäkterna känns bara effektsökande. Kanske kände Wittkop detta själv eftersom hon avböjde en publikation under sin livstid.

Den 22 december 2002 svalde Wittkop en cyanidkapsel i sitt hem i Frankfurt åttioett år gammal. Självmordet var noggrant planerat eftersom hon plågades av lungcancer. Några år tidigare hade hennes make begått självmord då han fått diagnosen Parkinsons sjukdom. De hade då levat över fyrtio år tillsammans. Wittkops författarskap präglades av ett vackert språk och en gränslös amoralism. Själv beskrev hon sig som ”en neanderthalare som älskar Proust” och om sin förestående död ska hon ha sagt: ”Jag ska dö som jag levat – som en fri man”.