I Les Murrays diktning framträder rösten hos en man som gått i konflikt med livet. Det är omsorgsfull mobbing under uppväxten. Det är modern som dör när hon föder honom. Och så hans svarta hund, depressionen.

Den svarta hunden är också titeln på senaste svenska Murrayutgåvan. Murray, den bråkige och konservative bondgårdspoeten från Australien som har en radda ansedda litterära priser bakom sig, höll 1996 en föreläsning om sin sjukdomshistoria och hur den färgat hans liv och författarskap. Föreläsningen ingår nu som essä, tillsammans med ett urval dikter som mer eller mindre tydligt anknyter till ämnet.

Man kan kalla Den svarta hunden för en undervattensstudie i den "svarta tångskog" som vaggar i Murrays huvud. Ett drastiskt men välfunnet bildspråk täcker registret av knappt uthärdliga känslotillstånd. Bara den hundformiga diagnosen är så tacksam att använda som representant för depressionen – "Hunden kastade sig över mig…" etc. – att det är en prestation av Murray att inte slita ut den.

Essän är rakryggad och insiktsfull, ett framassocierat resonemang kring depressionen med skarpa beskrivningar av de sotsvartaste stunderna. Han tycker sig dö lite grann för varje dag. Barnen slår han, blossande av plötslig ilska. Gråtattackerna tätnar. Han ber en polis att skjuta honom. När Murray senare kommit på fötter har han emellertid inte bara lärt sig att leva med sin svarta hund, utan också utövat ett slags självterapi genom dikterna.

Det är en hård och smutsig poesi han sysslar med. Den frustar snarare än suckar, gör upp snarare än underkastar sig och snålar inte med starka detaljer. Även om en genomgående dysterhet också ryms. Dikten "En plågoandes lärlingstid" avslutas med en påminnelse om det tvättäkta mobboffrets otäcka, groende potential, halvt som ett intyg på allvar, halvt som ett hot mot omvärlden:

Systerskapets klena hämnd. Han måste skjuta fåglar,
kassera kärleksmyten och leta efter ledtrådar.
Vore det inte för det blodlysande barfotaspår
han fann, kunde han gett upphov till svarta rubriker.

Nog för att dikternas förmåga till flersidighet begränsas något av utgåvans fastlåsta depressionstema. Att Murray bedriver diktning som självterapi kan ändå upplevas som en stor, vit hund.