Torsdag | Fredag | Lördag

Min första riktiga dag på bokmässan är nu över, och jag har kommit fram till mässans, i mina förälskade ögon, enda problem – den är för stor! Nu är i och för sig mässans enorma bredd också dess styrka, men för varje seminarium jag idag lyssnade på, gick jag miste om minst 2 andra som gavs samtidigt, och som jag mer än gärna hade velat gå på. Efter en hel del noggrannt övervägande lyckades jag till slut komma fram till ett program som jag var någorlunda nöjd med, men med de förbisedda alternativen ständigt spökande i bakhuvudet.

Årets bokmässa riktar strålkastarna mot Lettland, och dagens första programpunkt är seminariet ”Lettisk litteratur i Sverige”. Medverkande är författaren Nora Ikstena, Ausma Cimdina, professor i litteratur och förstebibliotekarien för det kungliga biblioteket i Lettland, Janis Kreslins. Att seminariet skulle handlar om lettisk litteratur i Sverige blir tidigt en bisak, och de medverkande glider snart in på ett faktiskt mer intressant ämne, nämligen en allmän diskussion om lettisk exillitteratur. Kreslins och Ikstena för en diskussion om hurvida exil-letter väljer att inte assimileras i landet de vistas i, och på så vis kan skapa en stark litteratur på det egna språket. Kreslins tar också upp två andra aspekter – han talar om hur letter mer eller mindre är genetiskt byggda för att leva i exil och pekar t.ex. på hur landets gränser under historien har varit så flytande att många letter föddes utanför det som några år senare blev Lettland. Han tar också upp det som han väljer att kalla för ”instant identity packages” – det kulturella bagage som de letter som utvandrar för med sig till det nya landet. Kreslins menar på att trots att man lever i en ny stat och på de flesta sätt assimileras till den nya kulturen, så bär man med sig det här identitetspaketet med den lettiska nationaliteten även när man lämnar Lettland, och kan på så vis behålla den kulturella lettiska identiteten.

Från att vara en av huvudpersonerna blir Janis Kreslins i seminariet ”Vilka är vi egentligen – identiteter i det nya Europa” moderator i en diskussion mellan författaren Herta Müller och Lettlands förra president Vaira Vike-Freiberga. Det börjar som en diskussion om hur man påverkas av ett geografiskt rum och hur man påverkas av att lämna detta rum. Både Vike-Freiberga och Müller har erfarenheter av att lämna födelsenationen och börja om på nya platser. Vilket idenititetsbagage har man med sig, frågar Kreslins, och vad betyder detta arv? Både Müller och Vike-Freiberga kommer fram till att det väsentligaste man tar med sig är språket, och båda påpekar språkets vikt för människors förmåga att känna sig hemma någonstans. Det är nyckeln till ett aktivt deltagande, men kan också verka uteslutande.

Vike-Freiberga talar bland annat engelska, lettiska, tyska och franska, och berättar på ett vackert sätt om sin egen erfarenhet om språk. Hon säger att samma ord på olika språk reflekterar olika aspekter av samma verklighet, och Herta Müller illustrerar genom att nämna ordet ”liljekonvalj” och hur olika det klingar på tyska (ordagrannt: majklocka) och på rumänska (ordagrannt: småtårar). Det är en helt annan stämning, en egentligen helt annan djupare betydelsegrund, i ett ord som trots allt avser samma sak på båda språken. Man får tillgång till en större del av världen, genom att lära sig flera språk, fortsätter Vike-Freiberga. Språken, och inte staterna som enligt nationalstatsmodellen ska hyser dem, är det som idag formar oss.

Mässan fick i år fint besök av den australienskiske poeten Les Murray, som intervjuades av den något torre och förmodligen väldigt nervöse Jonas Ellerström. I huvudsak talas det om ”The Black Dog”, den bild som i Murrays verk får illustrera den depression som han tacklats med hela sitt liv. Seminariet avser att med hjälp av självbiografiska djupdykningar direkt från Murray få en djupare inblick i hans poesi, men blir tyvärr en väldigt platt och tråkig uppläsning där Murray säger saker som att depression är en av de vanligaste sjukdomarna, att han ofta var nedstämd, att han fick panikattacker etc. Istället för att ge en ny dimension till hans poesi kändes det som att Murray, förmodligen något ofrivilligt, satt och odlade myten om sig själv som en inständge, brilliante poeten. Deppiga författare är ingen nyhet, det är tvärtom en rätt så tråkig kliché. Seminariet glittrade dock till när Murray läste upp sina dikter – här skildras Den Svarta Hunden på ett betydligt mer originellt och intressant sätt, det sätt som Murray i fortsättningen borde fortsätta att berätta om sig själv på.

I en mässsal som kunde ta emot 750 personer pratade den amerikanska Pulitzer-belönade journalisten och författaren Susan Faludi om sin senaste bok Den amerikanska mardrömmen (The Terror Dream). Faludi är känd för sitt feministiska engagemang och blev känd för en större publik genom boken Backlash (1991) där hon beskriver tillbakagången för den amerikanska feminismen. I Den amerikanska mardrömmen belyser Faludi den situation som amerikanska kvinnor utsattes för, i synnerlighet av den amerikanska median, efter den elfte september 2001. Terrorattacken blev en ursäkt för att återinföra föråldrade genusstrukturer enligt typen -”en stark nation utgörs av starka män och genom att försvaga kvinnorna gör man männen starkare och därmed också nationen starkare”. Den här ”nybyggaridealen” med machomän av John Wayne-typ och hjälplösa kvinnor som lägger sitt liv i männens händer som under 1800-talet (OBS! TVÅHUNDRA år sedan) byggde upp våra nationalstater, menar Faludi, målades upp av amerikansk media, och hade ingen egentlig grund i det amerikanska samhället. Media förkunna nu att kvinnor skulle vara mer feminina och undergivna, inte självständiga. De behövde en biffig man att gömma sig bakom och som kunde skydda dem. Faludi avslutar med att säga att den amerikanska feminismen (eller feminismen i i princip hela västvärlden, även de platser som inte blivit utsatta för terrordåd, eftersom de snabbt importerade denna fossila genuskonstruktion) återigen fått en backlash. Det enda sättet för oss att komma ur denna backlash är att inse vikten av genusvetenskapen och skjuta fram den ur periferin dit den nu förpassats.