De dagar när vi filmade Min vän Balthazar räknar jag fortfarande till de lyckligaste i mitt liv. Jag kände mig genast hemma och fick den spännande känslan av att ha mött min riktiga familj, den som äntligen skulle låta mig få utvecklas och bli den unika varelse som Robert Bresson trodde sig ha upptäckt hos mig.

Så skriver den franska skådespelerskan och författaren Anne Wiazemsky om sin allra första filminspelning. Hon var sjutton år gammal 1965, när den franske filmregissören Robert Bresson, då 64 år, valde henne till huvudrollsinnehavare i sin film Au hasard Balthazar. Kanske hade det också betydelse att hon var barnbarn till François Mauriac, han var hennes morfar. Mauriac ville läsa filmmanuset, för att se om han kunde ge henne tillåtelse att medverka i filmen. Mauriac var väl bekant med regissörens filmer sedan tidigare, och Anne Wiazemsky berättar att han särskilt gillade Bressons film En prästmans dagbok, från 1951, som var en adapation av George Bernanos roman, med samma titel.

Filmskaparen Robert Bresson är känd för att inte välja utbildade skådespelare till sina filmroller. Han valde istället de människor, som han tyckte skulle passa i rollerna. Istället för skådespelare, kallade han dem för modeller. Han ville att dessa skulle vara sig själva i så hög grad som möjligt. Genom att instruera dem till att tala med entoniga och uttryckslösa röster och använda återhållna kroppsrörelser, ansåg han sig få fram det han ville fömedla i sina filmer. Därför ville han heller inte att "modellerna" skulle få se hur de själva såg ut i filmen, innan filmen var helt färdig. Hade de fått se sig själva, kunde de ha påverkats till att börja agera tillgjort och medvetet.

För den som vet mycket om Bresson och hans filmer sedan tidigare, ger Debutant en ytterligare dimension och inblick i hans personlighet och sätt att arbeta, eftersom allt är sett ur en av hans unga modellers synvinkel. Anne Wiazemsky berättar öppenhjärtigt om det hon upplevde under filminspelningen sommaren 1965. För Bresson hade hon ibland motstridiga känslor, han dolde inte sina känslor för henne. Eller kan hans visade intresse allra mest ha varit ett sätt att kontrollera och påverka, för att filmen skulle bli så bra som möjligt? Kanske är hon lite väl okritisk mot honom, så här i efterhand. Det är beundran som helt tar överhanden.

Troligtvis är Debutant, i alla fall delvis, skriven med Wiazemskys dagboksanteckningar som underlag; det känns så. Om den skulle vara en roman, borde mycket vara påhittat. Därför undrar jag varför förlaget kallar boken för roman.

Boken har ett enkelt språk, ibland lite väl banalt. Men detta ger också läsaren intrycket av att den nästan skulle kunnat vara skriven av den 17-åriga Anne Wiazemsky. Berättelsen genomsyras till största delen av en smittande glädje och lycka, trots att den film som spelades in hade ett djupt tragiskt tema.

Efter att ha läst Wiazemskys bok, ser jag filmen "Min vän Balthazar. Och sedan ytterligare tre av Bressons filmer: Ficktjuven, En prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt, alla tre gjorda på 50-talet. Därefter upptäcker jag att Bresson baserat en film på Dostojevskijs novell Vita nätter (se gårdagens recension). Bresson flyttade berättelsen till Paris. Filmen heter Quatre nuits d'un reveur, på svenska Fyra nätter i Paris och gjordes 1971. Men den filmen har jag inte sett – ännu.