Gräset har blivit så torrt så det gnisslar då man går på det. Frågan är om man ska tänka på brandfaran eller på det trädgårdsestetiska. En del tänker på det estetiska, monterar upp vattenspridaren och låter stänka ned hela natten.

Om Linn Hanséns debutbok gnisslar det. Trädgården är fyrkantig och tydlig, skriver hon.
Det är en torr bok, full av träflisor, bark, gula platta slätter, kommungränser, rapporter, bokföring och Borås. Peppar och trä, det är blandningen. Stickiga, svarta korn sätter smak på det tuggade byråkratspråket. En absurd känsla av överhängande fara, att tvingas lyssna till någon som inte hör. Maktlöshet, en ål i magen, anonymitetsskräcken och den förbannade monotonin. Samhälle som en sekt, livet som en fälla, att vilja ställa sig upp och skrika men inte veta vad eller vem man ska skrika åt.

I till största del rektangulära prosadikter undersöker Hansén olika sorters gränser. Trots att det är en inrutad och kallhamrat konstaterande poesi är den rolig. Den påminner i sin absurditet om P-G Evanders talang. En av hans stora förmågor är att skildra människans yttersta ensamhet i en ton av bitter och uppfriskande citron. De kan vara av de mest råa och dödliga slag så som:

Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, sa han och hängde sig i fotbollsmålet.

I Linn Hanséns dikter håller södra Sverige på att gå i bitar, men ingen gör något. Alla väntar på någonting, någon annan.

Du är samtal nummer trettiosju, var inte orolig. Vi tar hand om ditt ärende så snart vi kan.

Det var diktsamlingens sista rad.
Jag är väldigt orolig. Det är jag.