Hela världen är en kärnfamilj. Våra navelsträngar klipps av, men aldrig behoven. Jorden är ett kärnhus, klibbigt och tjockt. Vi ligger inlindade i ett isolerande hölje. Det är trångt, det är det. Att växa sig stor sker alltid på bekostnad och med hjälp av någon annan. Att vara ett jag, en individ är omöjligt utan ett vi. Det är någonstans här som kärnhusets skyddande fett spricker och skavande uppstår. Kärna mot kärna. Huset känns instängt.

Elisbeth Hjorths debutdiktsamling är vackert brutal, spröd och köttig på samma gång. En kvinna och en man förenas. Det resulterar i en ny liten kärna, någon att mjukt bädda in sig med, någon att skavas mot. Mammakärnan och pappakärnan pressas samman även de. Väggarna trycker, friktioner uppstår.

Dikterna är skrivna i huvudsak ur mammans perspektiv. Den dubbla känslan av närhet och instängdhet gensomsyrar hela diktsamlingen. Det sköra och ömsinta bor granne med frustrationen. Det egna jagets borträngande genererar skuld och skamkänslor, en rädsla i att vara självisk, att sätta sig själv före sitt nyfödda barn. En komplex känsla gestaltas då mamman håller sitt barn:

bära kring en nyskalle
och stängsel

Hjorth lyckas med att skapa en dynamik och ett spänningsfält mellan sårbarhet och styrka, individ och kollektiv, kärleksfull värme och kylig distans. Det finns en närvaro och ett bildspråk som i huvudsak känns äkta och genuint. Ibland kan ändå tvetydigheten vara ett problem, dikternas ambivalens smittar av sig på mig som läsare. Förkärleken och referenserna till Edith Södergran känns också lite onödigt uppenbara.
Att kärnfamiljen får representera någonting större, en mekanism med psykologisk problematik som gör konflikter både tydligare och mer komplexa – det är däremot verkligt imponerande.

Armarna, Israels arm och Hizbollahs arm. Ettåringens arm och armen mellan oss.

I Hjorths dikter handlar den lilla och stora konflikten om samma mekanism. Alla konflikter börjar kanske redan i livmodern, en allt trängre plats. En plats där ett jag växer och växer, trycker undan utrymmet för någon annan. Jorden är en begränsad plats. Hela världen är en kärnfamilj.
Navelsträngarna är bortklippta, men inte behoven. Ända in i döden ska vi slåss för vårt utrymme.