Smärtan är skriven utifrån Marguerite Duras anteckningsböcker under andra världskriget. I en rad, några längre och några kortare berättelser skildrar hon människors framförallt själsliga situation i Paris under kriget och i dess eftersvallningar.

I förordet skrivet av Astrid Söderbergh Widding, står att kriget och barndomen är tätt sammanflätade hos Duras. Duras såg kriget och barndomen i samma färg. Personerna i Smärtan är på samma sätt som barn skyddslöst utlämnade till den stora samhällsapparaten, ledarna och världspolitiken. Det rår inte över situationen de hamnat i. Isolering och väntan genomsyrar boken, men också förvirring, liksom en hopblandning av skuld och aggressivitet. Berättelserna handlar om kvinnan som väntar på sin deporterade man, angivarens väntan på sin rättmätiga eller orättmätiga dom, den judiska flickan som lever bakom draperier tillsammans med damen som säger: "kommer tyskarna så öppnar jag dörren och skjuter först dem och sedan oss". Bredvid hennes stol ligger en revolver.

Duras har en omisskännlig känsla för detaljer, och ett språk som är så smärtsamt långsamt, och ibland intill förblandning tvingat. Det händer att man måste knipa ihop ögonen för att se klart. Se klart: Flickan vars armbågar trängt igenom huden på armarna, hur den deporterade maken när han kommer hem förvägras mat, hur han stjäl bröd ur kylskåpet: hur han gråter när man säger åt honom att vara försiktig. Han gråter. Se hur kvinnan som just beordrat misshandel av en angivare gråter. Hur angivaren gråter. Se hur ingen riktigt längre vet varför de gråter.

Den som hunnit se Ang Lees bioaktuella film, Lust, caution kan känna igen mycket av misstänksamheten, tröttheten och rädslan i Smärtan. Vad ett krig gör med människor, hur de kan offra allt eller inget, hur de tidigare maktlösa själva kan frapperas av maktfullkomligheten. Även stadsskildringen känns igen, i Smärtan dock oftast sedd uppifrån, genom gardinhängda fönster: caféerna, gatorna, värmen. Ensamheten och den ohejdbara fanatismen hos såväl motståndsmän som uttalade "fiender".

Smärtan är inte skriven ur männens perspektiv, inte ur koncentrationsfångarnas och inte ur vinnarnas. Den är skriven ur de väntandes perspektiv; kvinnornas, barnens och folkets. Det finns ingen specifik ondska gestaltat i Smärtan. Berättelserna frågar sig inte ens: hur kunde det bli såhär, vem eller vad bär ansvaret? Det är ett ihållande eko, någonting utan slut – som alla bara väntar på ska ta slut. Och hur de allra flesta, på grund av vad de tvingats uppleva – ändå bidrar på ett eller annat sätt till dess fortlevnad.