Jorden finns inte mer. Inte efter Kvantumbomben 2015, när en partikelaccelerator i Texas gick upp i rök och efterlämnade ett hål genom vilket fem andra verkligheter började sippra in. Det som var Jorden blev Otopia, nu en mötesplats för människor, elementarer, demoner, alver, faeries och väsen från Thanatopia där bara dödingar lever. Mellan dessa verkligheter har utvecklats diplomatiska och kulturella relationer. I denna smältdegel har plötsligt rockbandet The No Shows, vars lead singer är en köttätande spritglad alv, slagit stort. På grund av seriösa hotbrev anlitas den 21-åriga mer-än-halvcyborgen Lila Black att vara denne alvrockers livvakt.

Ungefär så inleder Justina Robson sin Quantum Gravity-serie, hennes första uttalade svit, vars uppföljare ska publiceras under 2007. Det är en total hybrid mellan teknopunk och high fantasy, i en värld mycket olik vår men i en så pass nära framtid att det mesta ändå känns igen. Den kretsar uteslutande kring agent Black – utrustad med en kärnreaktor i magen, en AI-processor som hon bara har viss kontroll över och ett brutalt förflutet – samt hennes bångstyrige skyddsling Zal. På grund av vild magi dras de in i ett Game, en form av ofrivillig eterisk duell med höga personliga insatser.

Det här är en skröna med färgstarka och ganska kantiga karaktärer, vilket passar berättelsen utmärkt. Det är en absurd värld som kräver sina absurda karaktärer. Det är mycket som ska hinna hända på de 279 sidorna också, men med ett ångande tempo och en mängd tvära kast får läsandet en bra rytm enligt det gamla goda fantasy-konceptet: Kort transportsträcka-Episk scen-Lite introspektion-Episk scen… och så vidare till Svulstig avslutning.

Det är nog mer fantasy än SF, om man måste väga, de många roliga beskrivningarna om Lila Blacks cyborgvapen och oregerliga AI-processor till trots. Den vane fantasyläsaren kommer att känna sig hemvan bland alver, demoner och faeries, om än uppblandade med rockgroupies och motorcykeljakter. Själv skriver Robson på sin egen hemsida:

It is a shameless romp. It is fun from start to finish. If some serious themes have crept into it that was probably accidental and must have happened when I wasn't looking (ahem).

Historien innehåller mycket humor – Tolkiennördar kommer att småle åt en mängd passningar som till Lembas och Legolas. Historien innehåller också en mängd pampiga miljöer, en hel massa action och lite ogenerat sex. Allt detta andas ungdomsfantasy, och det värmer mitt gamla rollspelshjärta. Och visst finns det ett allvar, på ett pompöst och opera-aktigt vis. Det är en bok som inte skäms för sig det minsta och inte utger sig för att vara något annat än den är. Skönt.

Och visst är det en uppsjö av plagiat som utgör världen och dess invånare. Alla varelser är väldigt klassiska, hela vägen ut till alvernas pointed ears, även om Robson knorrar till dem en smula. För egen del hade hon gott fått göra dem ännu mer tillskruvade, men ambitionen är nog att det ska likna den klassiska genren, fast skrattvänligare. Passagerna där Robson låter high-fantasy-sfären krocka med vår krassa mundana värld tilltalar mig mest: Vad skulle egentligen hända om magi och alla eteriska väsen trillade in hos oss? Men det är inga frågor Robson letar svar på, det här är först och främst ett fartfyllt äventyr.

Det finns massor av stoff att bygga vidare på i fortsättningen, mycket kvar att utforska. Frågan är förstås om hon gör det, tar steget in i de ännu outforskade verkligheterna, presenterar nya huvudkaraktärer, eller om hon nöjer sig med de två hon redan har. Det är bara att läsa och se efter.

Zo na kinkirien.

I love your pants.