Rolf hette en stor svensk viking som ibland kunde gå och därför kallades för Gånge-Rolf.
Gånge-Rolf drog i härnad till anglernas och saxarnas och normandernas land och slogs och söp och levde rullan, och sen blev han hemskickad på konsulatets bekostnad.
-
Tage Danielsson
Vikingatiden är ett knepigt ämne. Bland all romantisk mytbildning med ibland överdrivet nationalistiska övertoner, försupna fotbollsfans i plasthjälmar med horn och en lång debatt om huruvida de var fridsamma handelsmän och bönder eller vildsinta barbarer är det inte helt lätt att veta vad man ska tro.
In träder Britt-Mari Näsström, inte med svärd i hand men väl med en trave böcker och arkeologiska fynd, för att reda ut begreppen runt en av de mest seglivade myterna: bärsärkarna, de vikingakrigare som sades slåss nakna, tåla svärdshugg, yla som vargar, bita i sköldar och äta eld. Fanns de? Och i så fall, vad var de? Kan man hitta något annat än de isländska sagorna, som må vara spännande men kanske inte ska ses som exakta historiska verk?
Vi kan ju börja med det där med flugsvampsätandet; bärsärkarna sägs ha hetsat sig inför striden genom att knapra i sig dylika. Det är ju bara det att om inte sammansättningen av flugsvampar ändrats de senaste 1000 åren kan vilken läkare som helst berätta att man, om man äter flugsvamp, inte alls förvandlas till en vildsint krigare – såvida man nu inte med ”vildsint krigare” menar någon som lider av ont i magen, diarré, kramper och hallucinationer. Sagorna nämner inte att bärsärkarna hade bruna byxbakar, så vi stryker den biten.
Nakna var de knappast heller. ”Berserkr” betyder kort och gott ”björnskjorta” – och nej, menar hon, de gick inte heller omkring i 20 kilo tunga björnskinn i striden. Det är en mytologisk identifikation med vilddjuret vi talar om; de tog helt enkelt på sig rovdjurets väsen och slogs som ett sådant. I dagsläget skulle vi kanske kalla det psykos.
Näsström vill inte avrätta myter, bara försöka spåra deras källor. Men det blir knepigt när man ska gå vidare. Då blir det att gräva ner sig i myter och sagor, försöka hitta gemensamma drag, jämföra med arkeologiska fynd och liknande myter från andra områden. Hur väl påläst Näsström än är blir det ofrånkomligen ibland som om en stackars arkeolog 2000 år ifrån nu skulle försöka pussla ihop en bild av dagens krigföring med utgångspunkt i Rambo II när varenda gammal saga verkar vilja överträffa den förra i hur tuffa bärsärkarna var.
I brist på konkreta svar får vi däremot en mycket intressant genomgång av det vi vet om de myter och det samhälle bärsärkarna kom ifrån. Och se på fan (eller, äh, Loke) – vi var inte ensamma om bärsärkarna heller. Myter om starka krigare som tar rovdjursgestalt, går på eld och ryter för att skrämma sina fiender går igen i var och varannan historieskrivning, från det gamla Grekland till kolonialismens Afrika. Vi var varken först eller, tyvärr, sist med att få tokfnas i stridens hetta, och vi var inte ens särskilt originella när vi gjorde det. Ack ja. Någon som är förvånad?
Det som håller Bärsärkarna från att bli riktigt bra är tyvärr sådant som hade kunnat åtgärdas av en omgång eller två med rödpennan. Boken vimlar av ofärdiga meningar, felstavningar, upprepningar och känns ibland illa sammanhållen. Vilket är synd på ett så intressant ämne.
Men tanken är intressant. Redan för tusentals år sedan färdades myter och berättelser så vida omkring att de togs upp även långt här uppe i nord. Redan de gamla grekerna trodde sig leva i nutiden, och redan vikingarna var en del av Europa.
Publicerad: 2006-09-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 16:35
3 kommentarer
Flugsvamp är ett väl beprövat rusmedel. Att säga att man får "ont i magen, diarré, kramper och hallucinationer" är som att säga att man blir yr och kräks av vin. Visserligen ofta sant, men inte hela sanningen…
#
Rolig recension! Och förstås lysande Danielsson-citat!
#
Varför skulle man inte kunna tro på vikingamyter när vissa tror på det som berättas i Bibeln..?
#
Kommentera eller pinga (trackback).