Charlo har haft ett bra liv en gång i tiden. Han har sålt bilar, varit gift och oändligt stolt över sin duktiga dotter. Men Charlos kärlek till spel och dobbel blev till slut större än kärleken till familjen och han förlorade allt.

Med lånehajar i hälarna och en obefintlig relation till sin tonårsdotter ser han bara en utväg. Han måste råna Harriet Krohn. Och han måste komma undan med det. Men Harriet är en tant med krut i och allting går snett. Charlo kommer till Harriet som en simpel rånare men går därifrån som en mördare. Men han måste fortfarande komma undan med det.

Med bytet från rånet kan han lösa sina skulder, köpa en häst till sin dotter och börja bygga upp sitt usla liv igen. Och nog hade det varit bra om det bara inte vore för den där Harriet Krohn som skulle gå och dö mitt i alltihop. Kriminalkommissarie Konrad Sejer får fallet på sitt bord och det tar inte särskilt lång tid innan han har sitt första samtal med Charlos. Det första av ganska så många.

Karin Fossum har en förmåga som få deckarförfattare att skapa en osedvanligt obehaglig stämning bara genom att beskriva människor. Hon gör det dessutom utan förenklande stereotyper utan tar sig an människan i hela hennes komplexitet och svaghet. Det är inte första gången frågan om ondskan ställs och det är inte första gången den besvaras med att det sällan är bara svart eller vitt eller ont eller gott. Men Fossum gör det med finess. Hon har en förmåga att ge ett liv åt sina karaktärer som ligger långt ifrån fiktionens värld och hon undviker enkla lösningar och för rosenskimrande slut.

Charlos är helt enkelt en människa som gör en hel del riktigt usla val. Och även om han inte är direkt ond så saknar han uppenbarligen en del spärrar som andra människor har. Eller är det så att det kan hända vem som helst? Inte heller i den frågeställningen får man några överdrivet kategoriska svar utan det lämnas utrymme för egen kontemplation. För visst är mördare fäder och kan känna kärlek och vara rädda för döden. För visst kan mördare vara ganska så vanliga människor. Åtminstone fram till dess att de har mördat.

Fossum gör en slags baklängesdeckare där mördaren är avslöjad från första kapitlet. Hela boken skrivs ur mördarens synvinkel och kriminalkommissarie Sejer spelar för en gångs skull en mycket undanskymd biroll. Så i traditionell mening är det här egentligen ingen kriminalroman utan kanske mer en finstämd skildring av ett människoöde. Eller snarare flera människoöden.

Fossum skriver sällan långt eller krångligt. Inte heller denna gång. Men det är något som sätter sig och gnager lite efter att man har läst om mordet på Harriet Krohn. Det kommer aldrig någon knorr. Det löser sig inte. Det är jobbigt, tragiskt och inte särskilt hoppingivande. Med det är mycket bra.