Mahmoud Darwishs poesi är i mina ögon ofta svårförståelig – kanske på grund av det stora kulturella avståndet, översättningsförbistring eller helt enkelt poesins fallenhet för att hellre vara otydlig än övertydlig. Men när budskapet når mig är det ovanligt starkt. Ofta slås jag av att Darwishs betraktelser lutar mer är det japanska än det arabiska hållet – de känns haikuliknande, särskilt hans treradingar:

Soldaten mäter avståndet mellan existens
och utplåning
med kikaren på en stridsvagn

Vi befinner oss i Palestina, närmare bestämt på det ockuperade Västbanken. Här är hoppet en sjukdom. Ändå skrivs liknelser och dikt, poesi uppstår i dödskräckens skugga. Den som skildrar Palestina kan omöjligt komma ifrån att där finns en konflikt mellan de som förtrycktes då och de som förtrycks nu.

[Till en mördare:] Om du verkligen betraktade
offrets ansikte skulle du erinra dig din mor
i gaskammaren.

Den som kliver in i Tillstånd av belägring får se båda sidornas grymhet – här föds martyrer ur förtvivlan över de fallna, och fler dödas som hämnd för martyrernas dåd. Men Mahmoud Darwishs glömmer aldrig att fredens kärna finns bortom hatet, i det som förenar människorna:

Du har en mor
jag har en mor
vi har samma regn
vi har samma måne

Freden finns inom räckhåll, och mot slutet viks fler och fler sidor åt undersökningar av dess väsen. Allra mest träffande blir Darwish när han beskriver fred som möjligheten att gäspa av uttråkning i ett land där ingenting händer.

Tillstånd av belägring handlar om krig – men även om fred. Och i slutänden visar sig allting handla om kärleken. Mahmoud Darwish finner att när han skriver tjugo rader om kärlek tvingas de som belägrar hans land att dra sig tillbaka tjugo meter. Allt mindre handlar hans diktning om umbäranden, allt mer om hopp. Om kärleken som överlever – och segrar.