Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 911301322x |
Sidor | 201 |
Orginaltitel | Leto v Badene |
Översättare | Kristina Rotkirch |
Först utgiven | 1982 |
Leonid Tsypkin sitter på ett tåg mellan Moskva och Leningrad (ty detta utspelar sig på den tid då Ryssland var Sovjetunion). Han reser i Dostojevskijs fotspår, fast han måste stanna i Leningrad i stället för att följa sin idol ut i Europa (ty detta utspelar sig på den tid då Ryssland var Sovjetunion). I stället reser han i tankarna, med ett tummat ex av fru Dostojevskajas dagbok i händerna.
Det är vinter i det Ryssland där Tsypkin tvingas leva, det är sommar ute i Europa där Dostojevskij springer från casino till casino och förlorar allt han äger. Tsypkin väver ihop sitt eget liv både som människa och som bokläsare med paret Dostojevskijs liv och berättelser och den ryska litteraturen från Pusjkin till Solsjenitsyn till en enda nästan sömlös berättelse där allt existerar samtidigt. Han ställer frågor; vem var den här mannen som så många beundrar, varifrån fick han sina idéer, varför betyder han så mycket… och hur kan Tsypkin, som jude, rättfärdiga att han beundrar en författare som inte skämdes för att vara antisemit? Han hittar kanske inga riktiga svar eller ursäkter för Dostojevskijs mindre sympatiska sidor, men han kommer den store författaren in på livet. Att Tsypkins Dostojevskij är en man som saknar kontroll, som drivs av tvångstankar och ångest, kan säkert relateras till Tsypkins eget liv; han fick uppleva förföljelse av både nazister och stalinister, och dog i ett land som inte ville ha honom men inte ville släppa ut honom.
Tsypkin skrev egentligen bara för byrålådan. Men han gjorde det på en jublande livlig prosa, en hemvävd stream-of-consciousness i vadmalstyg där meningar spinner iväg över 20 sidor och flera sekler i ett enda långt svep, och det självbiografiska, det biografiska och det reflekterande glider ihop och dubblar sig. Det är sannerligen inte en bok för tunnelbanan eller annan fem-minuter-i-taget-läsning, snarare långa tågresor där man kan sjunka in i texten och resa i tid och rum i takt med skarvarna i rälsen och ånglokets tjoff-tjoff-tjoff, även om tåget heter X2000.
Tsypkin kommer fram till Leningrad och besöker Dostojevskijs hem samtidigt som Dostojevskij nästan exakt 100 år tidigare lägger sig ner för att dö. Kort därefter var även Tsypkin död. Sommaren i Baden-Baden får en att undra vad vi miste i Leonid Tsypkin. Hur mycket vi mister i alla som bara skriver för sitt eget nöjes skull utan att publiceras. Hur många fler Dostojevskij som finns därute och väntar på att upptäckas. "The world is everlasting" sjunger exilryskan Regina Spektor på en av årets bästa plattor. Litteraturen är det sannerligen.
Publicerad: 2005-11-15 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-16 15:37
En kommentar
Vilken bra recension. Gör mig nyfiken.
#
Kommentera eller pinga (trackback).