Jag är barnsligt förtjust efter att ha läst Hellsing. Jag vill börja skriva rimmad vers. Det verkar så enkelt, rätt och perfekt. Modernismen finns knappt nu. Jag har rest tillbaka i tiden till gulle plutt-land. Trots att det är vemod under månen. Dikterna är absolut inte bara krakelspektakel.

Månen måste vara ett kriterium för Hellsing för att inspireras. Ordet är med i varje dikt i denna annorlunda samling som är tematiskt bunden till månen och ändå håller varje dikt, ingen känns inslussad i samlingen bara för månen är med, fast så är fallet att de är med för att månen är med! Själva ordet finns i varje dikt. Det är i detta sammanhang en kongenial idé. Läsaren, jag, väntar på ordet spänt i varje dikt som en port in i texten som ett lyse i mörkret. Eller som en måne att sitta under och läsa dikten.

Det som är påtagligt förutom det redan sagda är det svenska språkets rytm. Det är suveränt rytmiskt, perfekt om man skall drista sig till sådana uttalanden, formfulländning. Hellsing våldför sig inte på svenskan för att få sin rytm, utan han för fram eller skapar svenska språkets naturliga rytm.

Innehållet kan brista. Lennart Hellsing återanvänder utan att blygas innehållet. Liksom för att det skall vara där. Kanske med devisen inget nytt under solen (eller månen då i detta fall). Han når ändå poetiskt djup då och då i sina dikter som i "Trädgården kring det gröna huset" med slutsentensen: "att minnas är att sörja". Den är väl alldeles för romantisk för nutidens smak, men helt i min smak. Tackar!

Illustrationerna bör också nämnas, svarta siluetter av Tord Nygren. Hellsing är emot den fördomen som säger att illustrationer hör barnboken till och i detta fall kan jag hålla med honom. De bidrar till att göra en fin samling av måndikter, som den här:

Nocturne

En månskensafton vid mitt trädgårdsbord
jag sitter tyst och ser
hur tunga äpplen samlas på den jord
dit också jag skall ner.

O, kunde mina dagar samlas då
i astrakangestalt,
jag skulle vräka frukten i en så
och jäsa vin av allt.

Och sitta vid mitt ankar natten lång
och läppja tyst och le,
och minnas dunkelt hur det var en gång
att vara levande.