Engelskfödde Louis de Berniers har skyhöga ambitioner. Lika mycket som han vill återskapa den rikliga 1800-talsberättartekniken vill han undervisa oss i historia från Mindre Asien och Balkan, samtidigt som han vill diskutera och resonera om fanatism både inom nationalism och religiositet. Kunskapsområdet är brett och förra romanen, "Corellis Mandolin", den första som översattes till svenska, och som såldes i 2,5 miljoner ex. och filmatiserades med Nicolas Cage och Penelope Cruz i huvudrollerna, vittnar om att "Fåglar utan vingar" är flygfärdig. Detta är den 51-årige författarens femte roman, så han har inga chanser i kvantitet gentemot Mankell, Fredriksson och Guillou. De Berniers motsvarigheter både innehållsligt och språkligt får istället sökas bland Marquez, Fuentes och deras gelikar. Det var väldigt länge sedan jag läste en kollektivroman men jag är inte säker på om "Fåglar utan vingar" kan rymmas i det boet.

Det moderna Turkiets grundare Kemal Ataturk är verkets pulsåder men blodet pulserar först i den senare delen. Han var en mycket skicklig krigare som lyckades hålla de europeiska invaderarna stången. Den egentliga handlingen är det ottomanska rikets gradvisa fall och metamorfosen till Turkiet. Centralgestalten får då bli den lilla kuststadens Eskibahces och dess totala tillintetgörelse.

Tiden börjar 1900 och vi får följa invånarnas öden 30 år framåt genom första världskriget och balkankrigen. Varje kapitel berättas av och om en ny person, oftast ett original, och sidorna fylls av intriger, förvecklingar, familjeöden men efterhand mynnar dessa små bäckar ut i floden som genomsyras av Ataturks krigslist och slutligen det avgränsande havet mellan Turkiet och Grekland. De på ytan smärre skärmyttslingarna rotar sig, växer upp, sprider sig till religions- etniska strider och kreverar i etniska rensningar. De "lyckligt lottade" kristna i Turkiet förpassas till Grekland och de dito muslimerna i Grekland får retur. Invånarna har givetvis hunnit byta blod med varandra och det blir inte lättare av att judendomen och det armeniska inslaget komplicerar in sig som tredje part. Ju längre in i myllret man kommer, desto tätare frodas konflikterna av primitiv art såsom svek, otrohet, mord ja t.o.m. stening

Det är övertydligt att Louis de Bernieres har tänkt sig skriva en pastisch på "Krig och fred" med Dickens handstil, men jag vill spåra motiven längre bak kronologiskt. Upplägget påminner både om Boccaccios "Decamerone" och romanen om en fransk medeltidsby, ja igenkännandet kan skönjas ända tillbaka till Homeros. Han går så långt så att han återanvänder idén om de stående epiteten, t.ex den vackre, den fule, den galne, och fågelmannen. "Morgonrodnadens rosiga fingrar" är en direkt stöld ifrån Odysseen.

Fåglar utan vingar har högt läsvärde, men ibland blir beskrivningarna för detaljerade och utsvävande och övergår till att bli tröttsamma. Det är också irriterande med specialtermer på grekiska och turkiska för t.ex. maträtter. Problemet hade lätt eliminerats med en gloslista. Det digra persongalleriet hade också behövt presenteras överskådligare. Men ha tålamod – det tar tid att sortera upp, ungefär som när man hoppar in i avsnitt fem i en tv-serie! Intressantast har varit de resonerande partierna om fanatismen och filosoferandet kring företeelserna religion och nationalism, där författaren hittar lika många positiva som negativa inskott. Detta gäller dock inte om krig. "Om ett krig kan anses heligt, kan Gud inte anses ha den egenskapen", "historia är inget annat än hackat kött i skuggan av gigantiska idéer" är exempel på citat som har potential att bli bevingade uttryck, för att inte tala om "människan är en fågel utan vingar, och en fågel är en människa utan sorger," vilket utmärkt sammanfattar både titel och innehåll.
Den traditionella episka berättartraditionen med tjocka digra tegelstenar, oftast med historisk prägel, kommer alltmer tillbaka. Vid sidan av Fåglar utan vingar kan jag som höstläsning rekommendera Claudio Magris "Donau" och den personliga, i folkmun ignorerade, favoriten "Imitatören" av Hari Kunzru.