Kommentarer till John Keegan "Att känna fienden"

Av: P

Mon, 06 Jun 2005 19:37:55 +0000

Nej då, hankypanky, ingen hämnd här inte. Jag är varken bitter eller oförsonlig, tvärtom hoppas jag på att vi ska kunna ordna våra mans-kvinna-relationer till slut och vara fina kompisar. Jag har inte "slängt ur mig" någonting och din bild av 70-talet stämmer nog inte med min, den är lite allvarligare, även om det fanns mycket kul – och som sagt, mer avslappnade vänskaper mellan killar och tjejer än nu (inte tuffare, som du tycks tro). Men inte går allt det där att avhandla här, det krävs tjocka böcker om saken. Inte minst för att undanröja alla missförstånd och förutfattade meningar! Så i väntan på den – tack för diskussionen, hp.

Av: hankypanky

hankypanky — Mon, 06 Jun 2005 19:18:19 +0000

Börjar likna essäskrivning… jag sätter nog streck för mig själv här, så varsågod: sista ordet P. Hämndens timma, eller? ;)

Av: hankypanky

hankypanky — Mon, 06 Jun 2005 19:14:06 +0000

Det är ett stort ämne: det flyter en bra bit utanför ett konstaterande att "krig är en manlig massrörelse" och våld inte står för enstaka manliga psykopater, utan är inlärt från djupt liggande samhälleliga (och biologiska?) faktorer/ strukturer. Det går säkert ihop för dig P, men för mig… låter det inte riktigt vettigt någonstans. Jag vet inte vilket feministmärke du röker, är det särartsfeminism? Tonen tycks vara mer "doom & gloom" (för att använda en term från metalmusiken) än medsystrarnas, vilka man brukar bryta åsikter med och i stort sett håller med. Här är tonen mer oförsonlig, vad män är och står för är redan klart och utmejslat. Det retar naturligtvis upp eftersom få känner igen sig i en sådan bild, män som kvinnor (och som också starkt ifrågasätter det progressiva i presentationen av siffror och statistik, som tagna ur sitt sammanhang bara tycks tjäna till att hålla en slags missriktad bitterhet vid liv). Dessutom tycks det överlag, inom massmedia och vissa kvinnogrupperingar (tror ROKS bara råkar vara ett exempel vi råkat få nys om) vara fritt fram att slänga ur sig vilka dumheter som helst om män. På fullaste allvar. Jag tror jag inte är ensam om att känna mig fruktansvärt less på att höra dem. Att män är naturliga våldsverkare är lika smart att häva ur sig som att säga att alla kvinnor är naturliga horor. Om du plockade upp det här på 70- talet P, tror jag det är på tiden att du lägger ner det. Tiderna är andra, vilket jag knappast inte behöver påpeka; på den tiden var ni unga och arga och kunde säga sådant med ett snett leende och i en slags karnevalisk anda. Och det var bra, konstruktivt och roligt. Jag gillar allt det där, tro mig. Men ur sin tid och kontext låter samma slagdängor idag bara gammalt, trött och bittert.

Av: P

Mon, 06 Jun 2005 12:58:25 +0000

Konspiratoriska – ibland, tyvärr. "If you can´t beat them, join them!" det är väl vad kvinnor håller på med just nu, men vad säger det om manliga strukturer? Kvinnors sätt att vara kan inte ta över männens, det säger du själv, vilket är nedslående. Peka finger – själv är jag förvånad över att kvinnor inte blir mer förbannade än de blir över hur det ser ut. Peka finger är sätt oskyldigt. Kumbaja har jag inte hört sen 70-talet. Jo – jag var med redan då, och vad atmosfären mot kvinnor beträffar har den tyvärr blivit hårdare och tuffare sen dess.

Av: hankypanky

hankypanky — Mon, 06 Jun 2005 10:53:47 +0000

P: Hannar ur honor – whatever. Som jag ser det finns det inget fel eller onaturligt i att människor går samman i hierarkiska organiseringsstrukturer. Det enda felet är att kvinnor hållits utanför dem, vilket, får man hoppas, på sikt kommer att förändras alltmer. Det har redan skett en hel del bara de senaste 20 åren, eller hur? Inte tillräckligt, nejvisst. Dessa "strukturer" är inga manligt konspiratoriska och ointagbara fästningar för kvinnor, men att det lever kvar en viss tröghet inom dem är uppenbart (där talar statistiken sitt tydliga språk). "If you can't beat them, join them" som det brukar heta. Vilket fler och fler kvinnor gör och kommer att göra. Jag kan inte se att saker och ting kan förändras på något annat sätt. Om man inte är naiv nog att tro på någon slags "massiv kvinnlig revolution", men den lär nog utebli har jag på känn. Eller så kan man ju gå omkring och peka finger åt mannen, sjunga "kumbaja" tillsammans i en ring och drömma om hur bra allt vore om männen inte ställde till med sådan oreda hela tiden. Det löser nog en hel del ska du se.

Av: P

Mon, 06 Jun 2005 09:28:50 +0000

Allt som män gjort har åtminstone några kvinnor också gjort. Men proportionerna när det gäller våd och krig… Jo, kvinnor går in i männens organisationer, men som du vet uppstår hela tiden diskussioner om att kvinnor känner sig obekväma med männens ledarstil och måste lära sig den. För kvinnor är det män som kommer från en annan planet. Nå, vi kommer alla från precis samma planet, rent fysiologiskt är vi inte ens ying och yang, utan hannar har uppstått ur honor för att säkerställa genetisk variation. (detta är ett faktum, hp). Så vi är ju delar av samma stycke. Men, som sagt, någonstans gick något gravt fel, och eftersom grunden till det inte kommer från en annan planet, så kommer den – från oss.

Av: hankypanky

hankypanky — Mon, 06 Jun 2005 08:51:23 +0000

Och dessa är helt väsensfrämmande och obekanta för kvinnor? Liksom de kom från en annan planet? En planet där alla lever i helt platta organisationer och lammen betar brevid lejonen? Så kvinnor varken kan eller bör ta plats i dessa, en gång av män uppbyggda, hierarkier? Är organisationerna, som man även skulle kunna benämna civilisation, bara männens "grej"?

Av: P

Sun, 05 Jun 2005 22:12:22 +0000

Alla faktorerna du nämner är relevanta. Men om man verkligen vill leta reda på gemensamma nämnare för sociala konflikter, så hittar man ju några som är slående – oavsett om det gäller etnicitet, religion, sport, eller politiska system. Samtliga bygger på män, och på mäns sätt att organisera sig i hierarkiska strukturer som slåss för hegemoni över andliga eller fysiska territorier. Företag såväl som knarkkarteller, politiska partier såväl som kvartersgäng. Men strukturen är så välbekant för oss att vi inte ser skogen för bara träd.

Av: hankypanky

hankypanky — Sun, 05 Jun 2005 20:13:21 +0000

Jag har inget emot framletande av strukturella drag, det är inte det jag vänder mig mot, men att vi i det här fallet ska nöja oss med ett enda med motiveringen att det är just här skon klämmer, det är just det här vi ska bekämpa, det tilltalar mig inte alls. Män kan organisera sig socialt. Jaha. Män kan drillas till att döda. Jaha. Män kan organisera sig och lära sig döda i större grupperingar. Jaha. Man kan sätta samman dessa klossarna tills man klappar i händerna och tycker sig ha ett urskiljbart mönster. Men säger det oss något mer än en bråkdel av sanningen? Vi kan leka med andra slags klossar: etnicitet, politisk omyndighet, fattigdom, religiositet, nationalism osv. Kön kanske i själva verket är det klossbygge som är allra mest ovidkommande. Såvida man inte anser att konflikter först och främst har sin grund i egenskaper hos det manliga könet. Och man hellre vill se till krigets form än fördjupa sig i bakgrunden. En bakgrund som, om man ser efter, inte är detsamma som krigets form (män med vapen, sin krigsdiciplin osv).

Av: P

Sun, 05 Jun 2005 18:55:28 +0000

Stavfel – ska vara grundstrukturer.