Jerusalem, långfredagen år 33, runt tedags. Tre män spikas upp på varsitt kors. Ingen av dem heter Bar-Abba; han har släppts fri på en tredjes bekostnad.

Moskva, maj år 193x, solnedgång. Tre män träffas vid en parkbänk. Ingen av dem heter Lucifer, men det betyder inte att han inte är i krokarna.

London, juni år 1968, gissningsvis inte tidigt på morgonen. Tre män går in i en skivstudio för att spela in en ny låt. Ingen av dem heter Brian Jones; han är på väg till sin swimmingpool.

På något vis är det allt det där som händer här. Och mer därtill. Bulgakov skriver i två världar samtidigt; han skildrar hur … ja, ni vet vem, han med spetsigt skägg och eld i ögonen, dyker upp i Moskva.

Please allow me to introduce myself
I’m a man of wealth and taste

”Professor Woland”, för det är vad han kallar sig – hans riktiga namn är ju avskaffat per partibeslut, gubevars – och hans mer eller mindre galna medhjälpare vänder upp och ner på det välordnade socialistiska paradiset. Resultatet blir ett av de roligaste och elakaste stycken satir som skrivits; ondskans makter går lös på ett samhälle som tror sig ha gjort sig av med dem och vänder uppochner på allt. Mentalsjukhusen får införa kösystem, polisen vet varken ut eller in och ingen går säker. Alla hycklare rycks upp med rötterna och hängs ut att torka. Och det är väldigt svårt att inte sympatisera med … ja, han som egentligen ska stå på fel sida.

Men samtidigt väver Bulgakov in den andra berättelsen också. Den om en ensam, spinkig hebré utan följe, utan ambitioner att leda någon eller något, som döms till döden av en motvillig domare på en mystisk gästs inrådan. En revolution grundad på ett missförstånd, alltför ivriga lärjungar och en skuggfigur med en plan. Och medan Jesjua dör på korset utan några stora sista ord, Moskva förfaller i masshysteri och Mick Jagger hetsar sig hela vägen upp i falsett

Tell me baby, what’s my name?
Tell me honey, can you guess my name?
Tell you one thing, you’re to blame!

spricker gränserna mellan Bulgakovs världar upp alltmer, och vi får träffa berättaren. Mästaren. Han som ligger bakom alltihop … och han är ju bara en människa, precis som alla andra. Boken beskriver hur den själv bränns för att ingen vill ge ut den, men manuskript brinner ju aldrig egentligen upp.

No rest for the wicked. Mästaren och Margarita har inte haft det lätt. I 30-talets Sovjet var blotta omnämnandet av … ja, han på korset och han med högaffeln för kontroversiellt. I skrivande stund har ryska kyrkan fördömt filmversionen av boken på ungefär samma, fast rakt motsatta, grunder. En bok som beskjuts från båda håll måste ha någonting, inte sant?

Bulgakov hade sett skyttegravar och utrensningar. Han visste mycket väl att vi inte behöver någon med horn och bockfot för att ursäkta ondska.

I shouted out ”Who killed the Kennedys?!?”
When after all it was you and me…

Kort efter att Mästaren och Margarita blev så klar den någonsin skulle bli imploderade hela Europa, och på något vis lyckas Bulgakov på 376 sidor fånga in allt som gick fel med 1900-talet; galenskapen, paranoian, främlingsrädslan, självrättfärdigheten … och han gör det med lika delar gift och kärlek. Jag vet inte om han menar att vi är ensamma här, eller att vi inte är det, och vilket som i så fall är det mest skrämmande alternativet. Men det finns en tröst i att alla får varann på slutet. Ja, utom de som dör eller blir galna, alltså.

Whoo Whoo! Whoo Whoo!

Glad påsk!