Bob Dylan började skriva den här boken någon gång i mitten på 60-talet. Vid den tiden gick han på ett antal inte helt lagliga substanser, levde bakom solglasögon och spottade ur sig låtar snabbare än skivbolaget hann ge ut dem. Det här var tiden då hans texter svämmade över av trasnapoleoner, korsbenta pirater, Einstein utklädd till Robin Hood och rader som ”The sun’s not yellow – it’s chicken!” Så när hans manager föreslog att han skulle skriva en bok tackade han ja – han hade ju redan gjort både musik och film, hur svårt kunde det vara att knacka ihop en roman?

you ever heard of lions one, christians nothing?

Sen kom världsturné, ”JUDAS!”, krasch bom… Det dröjde ända till 1971 innan Tarantula som den ser ut idag nådde bokhandlarnas diskar, och man förstår Dylans motvilja när han väl nyktrat till och såg vad han åstadkommit. Till att börja med är etiketten ”roman” rakt uppåt väggarna; det är möjligt att det går att läsa Tarantula som en sådan, men jag har då aldrig lyckats. Boken består av ett antal korta kapitel, brev och prosadikter, skrivna i samma stream-of-unconsciousness som de låtar och liner notes han skrev till sina plattor vid samma tid – den får, kort sagt, sista kapitlet i Ulysses att framstå som ett under av strukturerad och saklig prosa.

Ändå vore det synd att förkasta den som nonsens. För även om Dylan är på ovan mark har den här explosionen av ord vissa poänger. Han lånar inspiration från alla möjliga håll och kanter – inledningen med sitt åkallande av Aretha är snudd på homerisk – och precis som i sina låtar blandar han vandringssägner, folkvisor, barnramsor och blues med elektrifierad poesi och skarp satir.

the engine slams & really slams into first gear – & it sounds like john lee hooker coming & oh Lordy louder like a train

Det stora problemet är egentligen hur katten man bär sig åt för att läsa den. Att läsa den styckevis funkar absolut inte, man måste på något vis komma in i den. Högläsning är nästan ett måste. Kolka i sig en flaska billigt rödtjut, slänga på Blonde On Blonde – jo, det funkar, men efter 50 sidor får man hursomhelst huvudvärk. För trots en del rejält snygga formuleringar och tankar känns det långa stunder som om Dylan helt enkelt låtit fingrarna gå lös på skrivmaskinen helt slumpmässigt – och som vi alla vet behöver man en evighet och en apa för att skriva ett mästerverk på det viset. Alltför ofta känns det som halvfärdiga idéer som skulle behöva mer jobb, och kanske The Band också.

Bakhålls utgåva är bara att gilla; tvåspråkig, varje uppslag har originaltexten till vänster och ett försök till översättning till höger. (Säger ”försök” eftersom hälften av tiden spelar det nog ingen roll för Dylan vad ett visst ord betyder, det intressanta är att det låter bra). Dessutom får man en CD med en intervju med en rätt spejsad Dylan, gjord av Sveriges Radios Klas Burling 1966. Hysteriskt kul.

Ett par år tidigare hade Dylan skrivit den vackra ”Gates of Eden”, där sista versen säger en hel del om hur han såg på ord och språks betydelse:

At dawn, my lover comes to me and tells me of her dreams
With no attempts to shovel the glimpse into the ditch of what each one means

Följer man det rådet och läser Tarantula utan att alltför mycket hänga upp sig på ordens bokstavliga mening, bara låter stavelserna dansa, är det en rätt roande upplevelse. Men man förstår också varför Dylan väntade 30 år innan han försökte sig på prosa igen.