Kommentarer till Bob Dylan "Chronicles - Volume One"

Av: Dylan - Salinger

Dylan - Salinger — Thu, 03 Feb 2005 11:36:39 +0000

Jag tycker att språket i "Memoarer" påminner en hel del om J.D. Salinger faktiskt. Det kan bero på att jag läst den svenska översättningen som är gjord av Mats Gellerfelt. Det är ganska många som påpekat att Mats Gellerfelt gjort en översättning som inneburit att Dylans säregna och unika stil försvunnit. Det är en intressant reflektion som man vara korrekt. Jag ser nästan berättaren i "Memoarerna" (Dylan alltså) som en Salinger-figur, typ Holden Caulfield i "Räddaren i nöden" och det kan bero på att språket i "Räddaren i nöden" och Gellerfelts översättning av "Memoarer" påminner om varandra. Men jag tycker nog att "Holden Caulfield" och berättaren i "Memoarer" har en liknande attityd till världen också.
Fler som tycker så ?

Av: P

Fri, 17 Dec 2004 06:27:43 +0000

Jag tvivlar inte alls på att du har återgivit hans inställning korrekt. Inte heller att han – som alla andra som blir kända och superkända – har svårt att se sig själva i mediebilden av sig och folks förväntningar på sig. Man kan bli konstig för mindre än att totalt okända människor (så där hundra miljoner) tror att de vet något om en och vad man vill. ("Det är ju bara jag, Robban,,,.")

Av: Björn Waller

Björn Waller — Thu, 16 Dec 2004 21:56:23 +0000

Tja, läs boken. Jag är medveten om hans låtar, men jag kan också förstå hans inställning – han lade i princip (med enstaka undantag som "Hurricane") ner protestsjungandet efter tre plattor, lik förbaskat har han alltid fått dragas med stämpeln. "Talesman"-grejen… jag har alltid sett Dylan lite grann som den där scenen i "Life Of Brian" när Brian försöker övertala folk att tänka själva och de svarar "Du har rätt! Led oss!" Det är väl just det han tröttnade på rätt fort. Han ville ha frihet att göra vad han ville, inte bara sjunga om orättvisor till akustisk gitarr. Som sagt, läs boken så får du hans perspektiv på det. Diskutera Dylantexter kan jag göra över mycket större utrymme än vi kanske bör ta upp här… :-)

Av: P

Thu, 16 Dec 2004 16:36:46 +0000

Han var talesman för en generation ganska många år, och rätt uppfordrande också – inte bara tolkande. Vi väntade oss väl inte att han skulle leda någon revolution, men han han engagerade sig och sjöng om Hurricane, Hattie Carrol, dagsaktuella saker då. Jag blir lite besviken på hans muttrande att det "bara var sånger" . Jag vet inte om du var med då, Björn W – men så var det faktiskt inte, han var starkt samhällskritisk förutom musikaliskt genial. Och han blev inte precis chockad när alla tog åt sig budskapet – han skrev bara mer och mer.

Men som du säger, those were the days. På många sätt.

Av: Björn Waller

Björn Waller — Thu, 16 Dec 2004 15:26:48 +0000

Nja, "skrev" är ju rätt ord där. De senaste 40 åren har det varit tunnsått med låtar som är "politiska rakt av". Varken jag eller Dylan, antar jag, förnekar att han skrivit låtar som speglar politiska stämningar i samhället – det han vänder sig emot är att han därmed skulle ha någon sorts ansvar att leda politiskt, att vara "talesman för en generation" som det sagts om honom ett antal gånger. Han vill bara vara sig själv, helt enkelt. "They were songs – not sermons."

Av: P

Wed, 15 Dec 2004 23:14:34 +0000

Låter mer intressant än man trodde det skulle vara.

Men inte politisk...? Nä! Han skrev om politiska saker rakt av, förutom det poetiska.