Utgiven | 2004 |
---|---|
ISBN | 9188748502 |
Sidor | 204 |
Översättare | Eva Johansson |
Först utgiven | 2001 |
Om hon som inte kan sluta käka ostbågar och ser sin mamma skriva ett brev om att dottern fortfarande är alldeles för fet. Om hon som känner svärfar styvna och slakna när hon sitter i hans knä bara för att hon tror att hon måste. Om hon som hör bilarna tuta när hon springer i rosa bikini på en landsväg för att göra slut med sin pojkvän. Om hon som blir filmad när hon för första gången erkänner sin oro för en knöl i sitt ena bröst. Om hon som är gravid och måste springa sin mors ärenden för att få sin barndoms fotoalbum.
Enligt mig har det i år kommit två betydelsefulla novellsamlingar skrivna av tjejer om tjejer och vad de gör när det inte finns något att göra, vad de tänker när de inte förväntas tänka. Den första är Irina Denezjkinas Ge mig som Klas har recenserat på dagensbok.com. Den andra är Kärlekens brutala språk av Alicia Erian. Byt bara ut Ryssland och längtan bort, mot Amerika och längtan hem. Byt ut droger mot kroppsfixering och självförakt. Byt ur den råa ryska verkligheten, mot uppvärmda garageinfarter och shoppingcenter. Varje novell blir på sitt sätt en hyperkänslig seismograf som registrerar två supermakters egentliga hälsotillstånd. Sverige ligger någonstans mitt emellan. Förra året hette boken i samma genre Hjärtat är bedrägligast av allt av JT LeRoy.
Erian skildrar en dollarvärld i dvala, där oskulden, om den finns, inte har något värde. När det som är äkta bara är ännu en vara på marknaden. Då är det lätt att tappa bort sig själv. Sluta reflektera. Bli osäker. Testa gränser. Kanske jag är flata, gillar äldre gubbar eller kan tycka det är okej att ligga med granngrabben i plugget istället för att spela datorspel? Som att vara mitt i tryggheten, men känna sig som Alice i underlandet Amerika. Lika vilsen som många känner sig även i folkhemmets Sverige. För visst förekommer det även här att grabbarna drar ner gylfen när tjejerna öppnar sina hjärtan?
Alicia Erian skildrar erfarenheter och delar med sig av upplevelser som avslöjar en sorglig och samtidigt vacker verklighet. Många gånger rymmer den komiska situationer. Och det är svårt att inte tycka om huvudpersonerna i novellerna, för de är så vanliga att de liksom finns mitt ibland oss. Deras fel och brister gör dem levande. Det är rakt, naket och roligt berättat. Frågan är dock om kärleken överhuvudtaget får plats. Med litet hopp om att hitta den i mänskliga relationer, kan man inte bli besviken. Tjejerna hos Erian får istället försöka lära sig att älska livet sådant det är. Hoppet är att ingen tänker ge upp sin kamp om att övervinna sitt inprogrammerade självförakt. Att läsa Erian tror jag för många kommer vara som att halsa direkt ur en tub med vispgrädde, som hon på bokens träffande omslag. Det kommer bli svårt att sluta. Själv kan jag inte välja ut en favorit i denna mycket jämna novellsamling.
Publicerad: 2004-11-14 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-11 19:34
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).