Efter en snabb koll på förlaget får jag reda på att Hon som bar skammen är Helena von Zweigbergks tredje kriminalroman. Och det är även den tredje romanen i vilken Ingrid, fängelseprästen, huserar som huvudperson. Att Ingrid som präst på ett kvinnofängelse lagt sin näsa i blöt så många gånger är för mig dunkelt.

Ingrid har den här gången kommit på god fot med internen Laura, före detta knarklangare och prostituerad, på Stockholmsanstalten. Inom Laura gnager en oerhörd skam- och äckelkänsla från dagarna som prostituerad. För att på något sätt reparera sin trasiga personlighet skriver hon en bok om sitt liv som prostituerad och knarklangare. Ett projekt som leder till ett TV3-framträdande och kanske en möjlighet att få boken utgiven. Ingrid får läsa manuskriptet men snart har en kopia försvunnit på anstalten. Och eftersom Laura namngett en del av sina tidigare kunder, vissa kända personer från storstaden, så dras snart Ingrid in i en spiral av utpressningsförsök och hot, av en handfull ljusskygga personer.

Resonemanget kring skuldkänslorna och skammen, som Zweigbergk för genom sina centralfigurer Laura och Ingrid, är länge romanens "huvudspår", som snabbt överges när ett mord äger rum. Tillsammans med klippen från Lauras manus, som är infällda i texten, speglas ett engagemang och en insikt i ämnet från författarens sida. Zweigbergk har tidigare skrivet reportageboken "Priset man betalar för att slippa kärlek" och det är hennes kunskaper om prostitution som håller den här deckaren flytande.

Deckarens "huvudspår" nr. 2 är Ingrids bekymmersamma förhållanden med nästintill alla hon stöter på. Jag tror det är svårt att hitta en romanfigur som "väser", "fräser" och "vresigt" snoppar av ett samtal med så snabba intervall som Ingrid. Hennes minst sagt ansträngda relation till sin fästman Anders, och även den egna familjen, återkommer som ett otäckt eko genom hela romanen. Medan Ingrid pendlar mellan jakten på sanningen och hennes farsartade privatliv, faller romanens egentliga "huvudspår", själva intrigen, mellan stolarna.

Alltså, åter till vad boken egentligen ska handla om: en kriminalhistoria. Trots allt äger ett mord rum, ändock något sent (halvägs in i deckaren), och jag hoppas att boken äntligen ska ta fart. Men det funkar helt enkelt inte för Zweigbergk. Hon har svårt att hålla isär sin fiktiva värld med verkligheten. Hon vet inte hur hon ska förhålla sig till sin huvudrollsinnehavare, en medelålders kvinna, präst till yrket och en övertydlig antihjälte till det moderna samhällets bild av en framgångsrik kvinna. Ska Ingrid vara präst eller polis? Jag har verkligen svårt att se att en präst får vara med i en mordutredning, och dessutom dela med sig av utredningens framsteg till nära och kära medan hon själv, som sitter inne med svaren, inte kan säga ett knyst på grund av tystnadsplikten.

Romanen blir slutligen alltför splittrad, själva intrigen simmar hastigt förbi mina ögon utan engagemang. Och frågan jag ställer mot slutet är: säljer romaner med ordet KRIMINALROMAN stämplat på omslaget mer än utan denna etikett?