Maria Fagerberg har hittills kommit ut med två kortromaner, Svart dam (2003) och Till Hemlandet (2004). De skiljer sig åt, men har också en hel del gemensamt. Det finns ett mod, ett jävlar anamma om man så vill, i sättet hon angriper sina teman. Att människan är liten och hjälplös när villkoren plötsligt förändras är centralt. Samtidigt utstrålar böckerna en stark vilja till något annat än vad ödet har utmätt.
I Svart dam är det en kvinna i början av sin yrkeskarriär som talar. Hon ligger på sjukhus och tynar långsamt bort. Hon ser sina vänner försöka bibehålla kontakten. Hon ser sin man försöka visa sin kärlek fast hon har blivit en annan. Hon ser sin dotter sitta hjälplöst på sängkanten och titta.
Sällan har en kortroman berört mig så starkt som Svart dam. Den blev också rosad av många för sitt språk och vågade tema. Fagerberg förmedlar en erfarenhet som vid sidan om verkligheten knappast går att ta del av annat än i litteraturen. Hon gör det mycket trovärdigt.
Till Hemlandet är en helt annan historia, inte lika sorgligt vacker, men fortfarande intressant. Den skildrar istället en hoppfullhet och tro på att människan kan övervinna allt. Det finns en inneboende kraft. Paradoxalt nog. Motivet är ett land i krig och några människor som drabbas av det.
I korta avsnitt får man följa splittringen genom nio personer som växelvis berättar sina historier. Allt medan landet faller sönder bygger Fagerberg upp sina karaktärer. De har alla olika positioner i samhället, höga som låga, och alla är nu tvungna att handla och börja något nytt för att överleva.
Fagerberg är optimist. Hon tror på människan. Det är nämligen just människan, i positiv bemärkelse, som hon söker att skildra. Hon lyckas också. Speciellt några av porträtten är trovärdiga och minnesvärda. Människor som vägrar vara offer. Det handlar bara om att hålla ut till det sista.
Förra året kom John Erik Rileys Kvarnland, också den i det lilla formatet, som tar upp ett liknande tema. Där låter han överlevande soldater och andra drabbade i ett krig träda fram. De är offer på ett eller annat sätt och talar fritt kring sina erfarenheter. Tonen är dokumentär och rå. Riley försöker visa hur miljö och erfarenhet kan förvandla en människan till djur och på så sätt förklara bestiala handlingar.
Riley förhåller sig alltså till ett slags realism, skapad eller verklig. Det gör inte Fagerberg på samma sätt. Hon är mer litterär, finstilt och aldrig lika rå. Det är en annan del av en mänsklig erfarenhet hon vill åt. Den är försonande och mer förskönande, kan man tycka.
Jag gillar Till Hemlandet, även om jag blev mer tagen av hennes första bok och nämnda Kvarnland. Kanske för att det är svårare att bli riktigt fängslad av något som söker skildra det hoppfulla. Varför är det så?
Publicerad: 2004-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-19 15:03
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).