J.M. Coetzees genombrottsroman I väntan på barbarerna är kliniskt ren från religiösa inslag, trots att den oavbrutet sysslar med teologins knäckfråga, ondskans väsen. Det är som om han önskat skala bort allt oväsentligt utanpåverk: historiska och geografiska positioner, filosofiska traditioner, religiösa idévärldar, för att fokusera enbart på människans brottande med lidandet.

Bokens berättare, en borgmästare som börjar se slutet på sin yrkesbana, administrerar en obetydlig utpost, en slumrande garnisonsstad på gränsen mellan rikets civilisation och öknens nomadiska stamfolk. En dag anländer en överste med fullmakt att utreda en enkel boskapsstöld, men det står ganska snart klart att hans syften är betydligt mer långtgående. Med brutala medel ämnar statsmakten utrota ”barbarerna”.

Avsikterna till detta verkliga barbari höljs i dunkel. På frågan varför all möda läggs ned för en bagatellartad stöld, blir överstens svar: ”Jag har ett uppdrag att utföra, borgmästaren. Bara jag själv kan bedöma när min uppgift är fullgjord.” Närmre än så kommer vi inte den gestaltade onskans motiv, mer än att den verkar i dumhetens tjänst.

Borgmästaren hamnar i ett moraliskt dilemma, att vända bort blicken eller dra sitt svärd. Han väljer det senare, inte bokstavligt och utan några planer eller högre idealistiska mål. Ett drag som i sig självt blir destruktivt och nära nog kostar honom livet, till föga nytta ska det visa sig. Tolkningarna av hans envig kan bli många, men det bestående blir sårbarheten, vilsenheten, meningslösheten.

I väntan på barbarerna iscensätter sina frågeställningar med enkla medel, enkla såväl som allmängiltiga. Coetzees samhälle svävar ovanför öknen i en egen värld. Leken med titeln och blinkningarna åt andra håll är många, från Becketts pjäs till Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Man hör hur författaren spänner sin båge i natten för att mäta sig med de stora.

Språket är inte mycket att klaga på om man är lagd åt det koncisa hållet. Det är stramt och exakt, utan överraskningar men det sviker heller aldrig sin läsare. Jag kommer att tänka på några rader av Karlfeldt (inga likheter för övrigt) hur han sitter ”högstämt och ensamt i sitt hus”. Så kan Coetzee uppenbaras framför en om man tillåter sig göra sådana bilder under läsandets gång.

Och sen kan man ju fråga sig var kvinnorna är, ty bortsett från en barbarflicka som borgmästaren väljer att närma sig (i ett försök att förhålla sig till skeendet) och en glädjeflicka han besöker, lyser de med sin frånvaro. Därför blir också samhället tämligen endimensionellt, det är en grym värld men det är en grym värld för män. Kanske tyckte Coetzee vid bokens tillkomst att ingen plats fanns för kvinnorna däruti.