Redan omslaget fångar mig, liksom titeln Efter stölden, och min nyfikenhet väcks inte förgäves för det är en högst mänsklig diktsamling som bokpärmarna rymmer. Jag menar att jag får en känsla av en människa genom att läsa orden på de blanka boksidorna. Känslan av en samtida diktare med sin historia och sin värld. Denna värld är det förflutna; den så kallade barndomen och så nuet med ett nytt barn som finns där med en kvinna.

Omslagsbilderna förde mig till Balkan utan tvekan, men jag slog ifrån mig att det kan vara personligt som Skf blev Göteborg för mig i diktsamlingen Burner vilket visade sig vara Katrineholm. Men den här gången är det verkligen Balkan och Sarajevo och det är inte bara jag som har släkt där nere.

Titeln Efter stölden väcker en mängd associationer som att hela kriget var en stöld av Europas värdighet. En stöld av barndomen. Men samtidigt så finns en tolkning presenterad i presentationen av boken: "Detta är dikterna som blev kvar efter stölden. Ett slags inventering. En Berättelse. En kom-ihåg-lapp. En HyllningÂ…o.s.v."

Och visst är det en strukturerad samling, lappar ur en vanlig vardag. Första dikten "Att komma hem" är en lång rad intryck av en kommande resa och samtidigt en redan skedd resa, löst sammanfogad till en dikt. Den är fin i sin direkthet och sin värme. Närmare ett brev än något annat.

Jag trivs i det tilltalet, men Pelle Andersson låter det inte vara så, diktsamlingen skall rymma flera röster tycks han tänka. Han vill ge hela bilden och vill berätta om varifrån han kom. Så rösten förändras, samlingen får formen av ett collage med delar vid namn Fädernet, Mödernet, Jag.

Barndomens landskap porträtteras med delar med namn som Landhockeyn, Bron, Betongplattorna. Tennisbollarna, Vattenspridaren, Nötcremen.. Just att titta på titlarna på detta sätt efter att ha läst samlingen ger den struktur. En refuserad poetvän berättade att det var det förlagen sökte efter, diktsamlingar som har en röd tråd rakt igenom, det gällde att bygga diktsamlingar och inte enskilda dikter bara. Inget best of byrålådan liksom.

Och här finns en struktur det finns till och med en programförklaring i ett Sun Axelsson-citat där det sägs: "Att berätta om sig själv är att närma sig. Den första solidaritetshandlingen."

Det är den som Pelle Andersson försöker begå. Han berättar om sig själv och han gör det på ett sätt som håller mitt intresse vid liv hela samlingen genom. Han begår inte synden att tala om sig själv. Han berättar om sig själv, ger sammanhang, mening och död till det lilla stycke tid som kallas liv.