Under 1700-talet blev klimatläran allt mer utbredd i samhället – även det svenska. En av de stora inspiratörerna var den franska tänkaren Montesquieu. Han menade att klimatet var det som avgjorde ett folks karaktär. Nordborna var kalla och hårda, härdade av kylan i vårt bistra klimat. Medelhavsländerna, däremot, var varma och behagliga. Folk i de områdena var därför mer avslappnade. Men klimatet trodde man också hade en inverkan på allt från hudfärg till mat- och dryckesvanor.

I den här boken spårar Carl Frängsmyr hur idéerna om klimatläran kom att introduceras till och spridas i Sverige. Till en början, menar Frängsmyr, användes klimatläran enbart i en yttre form, det vill säga att det svenska klimatet erbjöd många ekonomiska fördelar. Det kunde vara att den svenska naturen innehöll många vid den här tiden värdefulla resurser. ”Klimat” var nämligen ett mycket brett begrepp, som inkluderade mer än vi i dag i gemen tänker på i samband med begreppet. På den här tiden användes ”klimat” om allt från väder och vind till topografi – kanske som vi idag använder ordet ”miljö”?

Men med tiden kom klimatläran också att användas just för att förklara mänskliga karaktärsdrag. En av de banbrytande på det området var Jacob Fredrik Neikter, vars idéer Frängsmyr dyker djupt ner i. Det här kombinerades också med äldre göticistiska idéer (om den svenska härstamningen från goterna) för att förklara det Svenska.

Det är en intressant bit av svenska idéhistoria som Frängsmyr presenterar i sin doktorsavhandling. Men det märks helt klart att det är just en doktorsavhandling – den följer strikt de akademiska reglernas former. Det gör boken till en tämligen stel tillställning; inledning (problemställning – teori – disposition – källor – forskningsläge – definitioner) – empiri – avslutning. Fine. Men ändå inte.

Akademisk jargong och formalia i all ära, men det dödar mycket av känslan i en bok. Men det är väl tyvärr poängen; känslor är ovetenskapligt.