Naomi Kleins debutbok är en drygt 500 sidor lång agitation mot märkesindustrin och deras utnyttjande av fattiga länder i tredje världen med svaga lagstiftningar och korrumperade makthavare.

Bilden som målas upp av de multinationella företagen, som med globaliseringsbegreppets fana söker skapa en världsomfattande marknad för sina produkter, är oerhört skrämmande. Det hänsynslösa utnyttjandet av människor i Tredje världen beskrivs så detaljerat att man som läsare måste vara hänsynslöst inhuman för att inte reagera.

Men redogörelsen för de multinationella företagens utnyttjande av människor sträcker sig även in i de västerländska länderna. Visserligen kan det kännas magstarkt att jämföra barnarbetarna i Thailand med underbetalda amerikanska ungdomar på McDonalds, men i ett större perspektiv är det faktiskt samma sjukdom. Systemvärldens intrång i livsvärlden om man vill hänvisa till Habermas.

Klein förklarar även utförligt företagens utveckling från varubaserade till märkesbaserade. En utveckling som lett till att företagen alltmer börjat använda sig av underleverantörer för det egentliga produkttillverkandet. Allt för att undvika att varumärket, framforskat i kliniska image-laboratorier, blir förknippat med den föga glamorösa tillverkningsprocessen. Som om de bländande, aerogelsupergaloscherna egentligen har tillkommit genom jungfrufödsel. Men den stjärna som leder oss till födelseplatsen visar sig i Kleins bok vara något så simpelt som en 1000-watts arbetslampa som håller arbetarna igång långt efter nattens inbrott. Långt ifrån loggor, imageanalyser. Och långt ifrån pengarna.

Efter ett antal timmar i sällskap med Naomi Kleins bok så börjar ett lätt illamående infinna sig. Tvättlappen som berättar att tröjan är tillverkad någonstans i bortre Asien börjar bränna mot huden som ett allergiskt utslag av avsmak.

Men hon visar även hur motståndet mot denna märkesbaserade industri. Hon beskriver ingående hur antireklam och av media uppmärksammade rättegångar mot märkesjättarna fört fram i ljuset de missförhållanden företagen försökt att dölja. En intressant aspekt av just rättegångarna är enligt författaren, hur den egentliga rättegången och frågan om huruvida företaget befinns skyldiga till åtalspunkterna får sekundär betydelse då det är själva kopplingen mellan märket och rättegången som är av vikt. I detta ser Klein en möjlighet för aktivister att konkurrera om utrymmet med företagsjättarna. Deras ambition att dominera människors identitetsbildning och livsstil gör dem samtidigt oerhört känsliga för publicitet som avviker från företagets profil och image.

Efter att ha läst No logo känner jag mig som Neo i filmen Matrix. Efter att ha svalt det röda pillret så börjar världen te sig delvis annorlunda. Där man förut såg Shell-loggor ser man militanta övergrepp på ursprungsbefolkningen i Nigeria. Gympadojjor förbyts i barnarbete. Och där lämnas man. Fast i det kapitalistiska systemet och lämnad endast med valet vilket av dessa vidriga varumärken man ska låta bekläda sig med. Det kan kännas bittert. Men läs den för Guds skull! Tvinga andra att läsa den. Ryck de glättiga klädeskatalogerna ur händerna på dem och tvinga dem. För sanningen finns inte i korta slogans om att ”bara göra det” eller i gasfyllda hälpartier. Sanningen, eller åtminstone en del av den finns i No logo.