Tottgubbar, tosingar, stollar eller helt enkelt original. Så kallas de som avviker från det vanliga. Varför är vi då ständigt så intresserade av dessa udda människor.

Vi lever i en värld där information från hela världen ständigt dansar in i våra TV- och dataskärmar och varmvattnet lydigt strilar ur kranen. Men där också räkningarna hårt dunsar i brevlådan och väckarklockan ilsket ringer med en obeveklig precision.

Då blir gubben i skogskojan en slags dröm om ett bättre, lugnare och mer harmoniskt liv, där man tillåts tänka färdigt en tanke innan bussen kommer, eller innan mobilen ringer där den ligger längst ner i väskan. Ett liv där ordet karriär inte existerar.

Åke Mokvist visar upp dessa människor som han kallar ovanliga, på ett hedervärt sätt. De får själva träda fram och berätta sin livshistoria. Författaren berikar berättelsen med sina egna iakttagelser och bilder.

En del av de avporträtterade har levt ett s.k. vanligt liv men så har något oväntat hänt i livsloppet och ödet har gjort att dessa människor kommit att leva ett liv utanför de gängse normerna. De 25 människor som det här berättas om är sinsemellan väldigt olika, men en sak har dom gemensamt, dom gillar inte myndigheter, någon river sönder EU-blanketterna, andra kryssar i alla rutor i bostadsräkningsuppgiften, och så vidare.

Och alla drivs av en stark längtan att klara sig själv. Hellre svälter man än tar emot socialbidrag. Vissa har inte besökt ett sjukhus sedan 40-talet. Påfallande många bor ensamma, något som Mokvist menar beror på att de varken kan eller vill anpassa sig.

En del lever i en uppenbar misär medan andra framlever sina dagar med betjänt och boende i slott.

Sven Nilsson levde som eremit i 30 år i sin egenhändigt snickrade koja på 7 kvadratmeter. Utvändigt såg den helt fallfärdig ut men invändigt rådde ett välordnat Compact Living-boende där brasan muntert sprakade i den öppna spisen och en samling porslinsväderkvarnar stod som prydnader i fönstret.

Greve Magnus Stenbock lever med sin betjänt i ett slott där trädgården växer igen mer och mer:

- Jag har i flera år studerat indisk filosofi och kommit fram till att man inte skall röra djur eller växter om man inte är absolut tvungen. Djur är mycket förståndigare än vi tror och jag älskar naturen och vill inte såga ner träden även om dom växer ända inpå huset och till och med förstör det.

Med okonstlade och i sann mening berättande bilder beskriver Åke Mokvist en verklighet som få av oss kommer i kontakt med. Det är en slags rakt-på-fotografi som är mycket effektiv i detta sammanhang.

Det är ett långt och träget arbete som ligger bakom tillkomsten av denna bok. Många av dom ovanliga människorna har varit svåra att få kontakt med, kanske på grund av tidigare trakasserier ifrån en oförstående omvärld. Men när så en kontakt har etablerats så har han fått vänner för livet. Denna känsla genomsyrar också boken, han berättar helt enkelt om sina vänner.