Tar man några steg bakåt i litteraturhistorien blir det lätt ont om kvinnliga författare. Måste det vara så? Vem är det egentligen som bestämmer vad som är en klassiker? Ella har pratat med Moa Holmqvist på Rosenlarv, ett förlag med uttalad avsikt att ifrågasätta kanon, om topplistor, Strindberg, mansdominans och alternativ.
EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?
MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart - det är ju en klassfråga - men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.
Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier - inte minst för att försvara sitt eget författande - men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.
EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare - två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.
MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge. Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är... korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där - professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.
Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa "Aniara"? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.
EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?
MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag - utan någon större eftertanke - i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.
Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwartz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare "Hastfordska vapnet". Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.
EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon "av naturen" konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?
MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon - hur differentierad man än försöker göra den - handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas.
Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi - eller räknar med - att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en "klassiker" är, eller vad man "borde ha läst".
EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons "Feberboken" som första bok att ge ut?
MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: "Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?". Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just "Feberboken". Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.
EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?
MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten... Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.
EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs "Giftas II" som egentligen är en anteckningsbok - där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?
MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur - vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning - samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen "Ett eget rum" på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra "en feministisk bearbetning" utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.
EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om "Fadren" så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?
MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem. Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp "Fröken Julie" utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom. Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av "Fröken Julie" som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller... |
