Jag blir lite förvånad över att det inte annonserats mer. Det är bara en punkt som alla andra i schemat: "Tranströmers nya dikter i forskningens ljus" står det i programmet. "Tranströmer och Torsten Rönnerstrand belyser tillsammans dikter ur Tranströmers senaste bok, Den stora gåtan." Han är ju ändå översatt till över 40 språk. Man kunde ju ha missat det. Medan jag väntar i publiken framför scenen tänker jag i min långsökhet att frånvaron av lansering ändå ligger rätt bra i linje med Tranströmers dikter. Det passar till hans ton. Det skulle förvåna mig om han var någon slags diva.
Jag börjar också tänka på hans afasi och en halvsdiga förlamningen, följderna av stroken han fick 1990. Hur ska arrangemanget gå till? Han har ju berövats talförmågan. Antagligen är det hans närvaro som räknas.
Så börjar huvuden vändas, Tranströmer körs fram och stannas nedanför ena scenkanten i en svart rullstol. Han ser from ut, men verkar också lite trött och sliten. Jag tänker att det kanske är den där verkligheten han skriver om i Sommarslätt som tärt på honom. Samtidigt bestiger Rönnerstrand scenen och sätter igång. Han är docent i litteraturvetenskap och har skrivit boken "Varje problem ropar på sitt eget språk", en bok om Tranströmer och språkdebatten. Vi får veta att Tranströmer belönats med ett japanskt pris för haikudikterna i "Den stora gåtan", med motiveringen att han förnyat haikudikten. Och att få pris av ett folk som egentligen tycker att de själva bäst behärskar den formen, det är på sätt och vis större än nobelpriset, menar Rönnerstrand.
Han fortsätter med att prata om Tranströmers förmåga att förena "mystik med mission" och om hur verkligheten egentligen alltid tas som utgångspunkt. Intressant blir det först när Rönnerstrand nämner ett nytt perspektiv att se dikterna ur: det humoristiska. Han citerar några väl fomulerade rader ur Airmail, boken med brevväxlingen mellan Tranströmer och Robert Bly. Bland annat har Tranströmer om ett omnämnande i amerikansk media uttryckt att han känt sig som en hottentott som läser om sig själv i en turistbroschyr skulle ha gjort. Det skulle även ha blivit högläsning ur denna korrespondens, men boken har dessvärre glömts.
Tranströmer själv sitter kvar nedanför scenen, hans minspel följer föredraget. Han nickar smått och ler ibland. Vid ett tillfälle får jag för mig att han himmlar med ögonen på ett mindre godkännande sätt, men jag vet inte. Rönnerstrand lämnar Airmail och kommer istället in på själva dikternas humoristiska sida. Ur Nocturne: "en del kan sova fridfullt, andra har spända anletsdrag/som om de låg i hård träning för evigheten." Ett annat exempel som ges har Rönnerstrand själv provat på sina små barn, de gapskrattade när han läste för dem om när Tranströmers skelett lämnar in sin avskedsansökan.
Publiken skrattfnyser genom näsborrarna och nickar. Medelålderskvinnor i sjal och moderiktiga glasögon, dessa hardcore-bibliotekarier, skiner upp och ler mot varandra. Jag tittar ner i golvet och tänker att han kanske inte ska presentera det som att det är meningen att vi ska sitta och skratta åt det som publik. Jag ser inte just den typen av komik hos Tranströmer. Ändå är perspektivet intressant, och visst finns definitivt den humoristiska sidan där. Men det är ju inte slapstick det handlar om. Istället är det den typen av träffsäkerhet som får en att le. Överraskningen och varseblivningen som bjuds i metaforerna bildar ibland en slags komik, som i exemplet ur Den stora gåtan: "se hur jag sitter/som en uppdragen eka".
Rönnerstrand drar fler exempel, i dikten Schubertiana spelar självkritiken också stor roll: "Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut." I samma dikt kontrasteras också det stora mot det lilla och vardagliga: "Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar/han som får en flod att strömma genom ett nålsöga/är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad 'svampen', som sov med glasögonen på/och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen."
Efter en avslutande mindre utläggning om Tranströmer och "det inre språket" frågar Rönnerstrand någon arrangör hur mycket tid det är kvar. En minut, man får ställa frågor. Ingen säger något, han tackar för sig man klappar händerna. En annan arrangör reser sig och överlämnar en röd ros till Tranströmer. Man applåderar igen, den här gången minst dubbelt så länge och högt. Inte helt obehindrat räcker han över rosen till någon snett bakom sig. Jag undrar om han ger bort den eller om det är för att han har svårt att hålla i den. Oavsett detta och oavsett huruvida publiken borde eller inte borde köpa Rönnerstrands bok, så finns där inga divalater. Och det var ju inte heller vad man hade väntat sig.
Av Johan Wirdelöv
|
