Jag har blivit påflugen av övertalande utställare som vill sälja medlemskap till sällskap för personer jag inte hört talas om, jag har förirrat mig i barnboksregionen, jag har ätit gratisgodis i regnbågens alla färger och jag har försökt orientera mig från Kamratpostens Kropp & knopp-tält. Jag har träffat en uppklädd man som ville utbilda mig till hypnotisör och tidigare-liv-terapeut, jag vågade inte se honom i ögonen. Jag har sett bilder på neonfärgade bubblor och amöbaliknande former i boken På strövtåg i mikrobernas väg. Det är trängsel i vissa korsningar, men ingen stress, folk liksom vaggar fram över heltäckningsmattan i takt till sorlet, mikrofonrösterna och ljudet av ett evinnerligt bläddrande i böcker. Alla bär namnbrickor, utom jag. Jag får för mig att någon snart pekar på mig och utbrister: "Vad fan, han har ju ingen bricka!" Jag skulle svara att nej, jag har min i fickan istället. Då skulle folk börja säga att "om han inte måste ha någon så tänker inte jag heller ha det." Så skulle alla börja totalvägra ha brickor. Folk kan ju vara så barnsliga ibland.
I alla fall: Joakim Pirinen ska hålla ljudteater hos Aftonbladet. Tidigare i år släppte han seriealbumet "Ingens bästa vän" på Norstedts förlag. Han debuterade 1983 med "Välkommen till sandlådan", och har sedan dess även gett ut bland annat "Socker-Conny" (1985), "Kvarteret Kniven" (1989) samt prosasamlingen "Den svenska apan" (2001). Tillsammans med en ljudtekniker med laptop och någon annan slags utrustning sitter han nu i en soffa, med pärmen uppfälld framför sig och en mikrofon i handen. Teknikern knappar lite på tangenterna och skruvar på en knapp, ett susande drar igång. Pirinen inleder med att upprepa ordet "Afrika". Därefter följer vad som på sitt tydligaste plan är en miljöbeskrivning av den afrikanska djungeln. Det handlar om att man anländer skavfötters dit, med fötterna i munnarna på varandra. Det handlar också om floden Göran och bifloden Karl-Göran. Och om råttstora humrar, en hydda i Gullfiber och djupfrysta leoparder. Efter ett tag övergår teknikerns susande till att istället vara en inspelning av det som nyss lästs, medan Pirinen fortsätter. Den inspelade rösten går långsammare och är mer utdragen. Mot slutet börjar "Afrika" att upprepas igen tills bakgrundljudet dör ut.
Under andra numret drar Pirinen lappar ur en flätad korg, det är samla isärklippta remsor med två eller tre ord på varje. Ackompanjerat av lika underliga ljud som tidigare läser han bland annat "giraffer med struma", "ryska lemurer" och "moskiter i blockchoklad". Vissa ordkombinationer kommer upp flera gånger, ibland också precis efter varandra. Bland de vanligaste finns "genetiska madrasser". Läsningen och ljudet går snabbare och snabbare tills allt stannar tvärt.
Inför sista akten reser sig Pirinen upp och drar en anekdot om Evert Taube och Karl Gerhard. Sedan slår ljudteknikern på ett vinande ljud, inte helt olikt det som finns i bakgrunden till Taubes "Balladen om briggen Blue Bird av Hull", och läsningen börjar. Pirinen imiterar Taubes röst med en fullkomlig träffsäkerhet, och publiken som verkade tycka det var underhållande förut, skrattar nu högt. Taube befinner sig på minst sagt vilda äventyr till havs, och Astri och barnen finns också med i berättelsen. Det hela slutar lyckligt trots att Taube "såg spriten börja forsa in, groggar och saltvatten."
Pirinen tackar för sig, man applåderar. Flera går fram för att tacka honom medan ljudteknikern börjar plocka ihop. Jag önskar att Pirinen hade haft en egen monter, jag undrar hur det skulle varit om han pratat om hypnoser eller skrivit om mikrober.
Av Johan Wirdelöv
|
