Några dagar efter bokmässan börjar mättnadskänslan på böcker lätta. Jag slinker in på Akademibokhandeln och ser pocketerbjudandet: köp 4 betala för 3. Samma erbjudande och samma priser och samma titlar som fanns på bokmässan. Ändå täcktes mässgolvet av folk med sprängfyllda påsar från Akademibokhandeln och välkända förlag vars priser också låg i nivå med vardagserbjudanden. Jag har lite svårt att få ihop det här, betalar folk verkligen för att gå in på en gigantisk bokhandel?
Visst, det finns småförlag med svårfyndade böcker på mässan också, men runt deras montrar stannar inte så många. Inte heller de litterära seminarierna lockar genomsnitts-mässbesökaren i samma utsträckning som man kan tro. Dit går de besökare som anser sig vara lite mer kulturellt medvetna. Såna som går på teaterföreställningar och poesiuppläsningar i sin hemstad även när poeten inte roar dem ett dugg.
Det som lockar är istället kockar som lagar mat i ilfart på scen och montrar som säljer gosedjur och pennskrin. Naturligtvis kan sådana tendenser vara irriterande för dem som kommer dit för böckernas skull, men vilka tror de egentligen möjliggör bokmässans existens? Varifrån kommer pengarna? Jo, horderna som trampar i takt så att hela mässgolvet kommer i svängning. Trängseln som lätt når Roskilde-klass vittnar onekligen om kommersiell succé. Kommersiellt har länge ansetts svårförenligt med kvalité. Löjligt, det är vad det är. Vem kan med gott samvete utse sig själv till att avgöra vad som är litteratur och inte, vad som är bra eller dåligt. Inte ens författarna har rätt att komma med sådana uttalanden, hela deras existensberättigande ligger i folkets händer.
Vi lever i ett samhälle där det värderas högre att förverkliga sig själv än att göra nytta. Det är visserligen trevligt för alla som får möjlighet att hänge sig åt narcissistiska orgier, men någon måste bära upp samhället också. Ingen förverkligar sig själv genom att tömma sopor. De som slipper tvätta gamla människor, blippa varor i kassan på Ica eller ta hand om oförskämda ungdomar står i skuld. Speciellt konstnärer som lever på kulturella bidrag och tjänar för lite för att kunna betala några nämnvärda summor i skatt.
Det finaste konstnärerna kan ge sina medmänniskor är bra underhållning. Folk kommer nog egentligen till bokmässan för att få ett avbrott från vardagen. Då spelar det inte så stor roll vad böckerna kostar. Konstens främsta uppgift är att skänka avkoppling och skratt och vara så stor att vardagens problem glöms. En bok är inte bättre verklighetsflykt bara för att den är sällsynt. Böcker är inte per automatik bättre än film. Film är inte per automatik bättre än performanceartister. Men det betyder inte att Hemingway måste bytas ut mot Paris Hiltons självbiografi. Underhållning är som mat. Om folk vill ha sig en hamburgare så servera det. Det behöver inte vara en ledsen burgare som hållits varm i 40 minuter på McDonalds. Fixa en stor kravbiff med äkta majonnäs och färska grönsaker mellan hembakade bröd istället. Det finns ingen andledning att pracka på folk musslor när de inte vill ha.
Av Elin Bennewitz
|
