1. ...hoppas ni har längtat lika mycket som vi har...Bokcirklandet var ett av de mest populära inslagen på den gamla sidan, och vi hoppas att många har hängt med oss hit och laddat med frågor och åsikter. Vi håller väl på så länge det finns något intresse, och hur det ska bli är helt upp till er. Nå. Jag deltar i en annan bokcirkel, där en medlem alltid inleder med att ge ett omdöme à la bokrecension från mellanstadiet. Jag anammar detta och går ut starkt med att säga "den var bra och spännande".

   #

   Anna Larsson Moderator 2009-07-01 14:24
    

2. Själv har jag blandade känslor kring boken även om de positiva väger över något. Tycker att den var bitvis bra skriven och att historien är briljant (särskilt hela spegelgrejen mellan Sempere och Carax) och sen gillar jag verkligen han medhjälparen (vad han nu heter?). Han är närmast ett genidrag. Dels hans styltiga sätt att prata på som fångas så bra och hans babblande om Freud, människan som driftsvarelse och hans uttalade ateism; det ger boken så mycket tidskänsla.

   Det jag inte gillar dock, och här är jag överens med dbcs recensent, är alla färdigsnickrade uttryck. Rikard Liljenskog skrev träffande: "Att något är tyst räcker inte: hos Zafón är tystnaden gravlik och gärna kombinerad med ett inte tillfälligt, utan evigt mörker." - boken är emellanåt bombastisk och ibland känns det rätt men oftast upplevde jag det bara som störande.

   En sak jag är lite nyfiken på är hur andra uppfattar kvinnoporträtten. Jag menar, de är ju rätt stereotypa, lite hora och madonna, men ändå känns det på något sätt okej, just för att Zafon parafraserar noir-genren. Det här är jag inte alls säker på att jag tycker, men jag vill ändå slänga ut tanken. Är det ok att göra sådana här kvinnoporträtt bara för att man leker fyrtiotal?

   #

   Rasmus Landström Moderator 2009-07-02 00:08
    

3. Jag tyckte mycket om boken, dels håller jag med om att historien är genial och det finns drag av geni över fler av karaktärerna. Dels tycker jag Zafon är en otroligt bra stämningsskapare.
   Sne fick jag också boken grymt bra levererad av Jonas Karlssons uppläsning.

   Men kvinnoporträtten är intressanta. Jag vet inte riktigt om jag tycker att de är okej såhär i efterhand, men de var ingenting jag tänkte på under läsningen. Det lite trista med porträtten är ju att man vet redan från sida ett vartåt det barkar med de flesta av kvinnorna. De är typer, väl genomförda och konsekventa. Inga överraskningar där.
   Förutom men Beatrice. Där tycker jag att Zafon lyckas göra ett lite mer komplext kvinnoporträtt. Och mer komplext innebär att hon känns levande på ett annat sätt än de andra, hon känns som en vanlig tjej. Hon har alla stereotyper i sig och jag kände mej överraskad av hennes utveckling i boken.
   Men det är roligt att det är som att Zafon kanske försöker köpa sig fri genom att göra ännu ett sånt, lite mer nyanserat porträtt, nämligen det av Barcelós barnflicka, hon som blir tillsammans med medhjälparen (som du Rasmus kallade honom, verkar vara en dålig dag för att komma ihåg namn även för mig!). Hon ska ju vara lite både hora(till handlingar och historia) och madonna (till hennes rena sinne) i samma person. Kanske fanns det nån ambition att vara nyanserad där men resultatet blir ju bara att hon är tvungen att sona sina tidigare synder genom att bli ett absolut helgon och att dessa två är oförenliga, därav hennes olycka.

   Men det jag uppskattar med Vindens skugga är detaljrikedomen. Just nu menar jag inte hans bombastiskt överdådiga språk (som jag iofs inte alls tycker stör utan snarare klär romanen och behövs, men jag återkommer till det) utan hur han bygger upp en hel värld runt sin roman.
   Varje person som ens nämns med namn får också en grundlig bakgrundshistoria som sträcker sig tillbaka flera generationer. Meter för meter utökas det Barcelona och världen som omger Sempere och söner - själva hjärtat i boken. Han skapar på så sätt väldigt snabbt ett sammanhang för sina karaktärer att vistas i, ett sammanhang där jag som läsare tycker mej känna de, för historien både viktiga och obetydliga, människor som omringar handlingen.
   I det här greppet tycker i alla fall jag att Zafons blommiga språkbruk är viktigt. Visst, det är lite tjatigt - alla sovrum med negativ laddning är gravkammare, alla stora hus är mausoleum och vindarna som blåser luktar alltid död och ensamhet - men samtidigt går språket såklart hand i hand med hur han berättar sin historia. Jag tror att utan ett utsvävande språk skulle de biografiska utsvävningar han gör om var ocg varannan person vi möter kännas malplace. De behövs för att stötta varandra.

   Så min fråga som jag vill slänga ut är: språket - för mycket, för litet, lagom?
   Står man ut med blommigheter och överanvändandet av metaforer? Är de till och med nödvändiga för boken? Eller kvävs historien under lager på lager av oviktiga detaljer, adjektiv och dödsmetaforik?

   #

   Anna Haglund Member 2009-07-02 11:04
    

4. Jag är också lite kluven. Å ena sidan är den ofta precis det jag önskar att fler "spännings"-romaner var; den håller spänningen uppe och är svår att lägga ifrån sig, men utan att behöva gripa till billiga grepp som cliffhangers och nya mord alltför ofta; den bara låter en story som är ganska komplex ta den tid den behöver för att veckla ut sig. Dessutom gillar jag verkligen hela miljön Zafón skapar; jo, han är lite adjektivsjuk ibland, men det är lika delar noir och gotiskt (kråkslottet!) och då hör det liksom till. Men också sättet han låter boken utspela sig i en fascistisk diktatur ett par decennier efter ett väldigt uppslitande inbördeskrig och sällan låter det ta över storyn; det har blivit normalt - så normalt en sån sak kan bli - för karaktärerna, och det görs inte en stor grej av det eftersom de vant sig och bara försöker leva så gott de kan i det. Och även om det knappast är någon "Påstår Pereira" eller så så leker Zafón rätt snyggt med "litteratur som motstånd"-tanken, men vrider till den till något mer personligt. Och jo, Fermín var en härlig karaktär.

   Men sen, jodå. Kvinnoporträtten störde jag mig på också. Deras roll är i princip att vara åtråvärda, babyalstrande (TVÅ GÅNGER hänger hela storyn på att graviditeter avslöjas inom 24 timmar eller så), mystiska, och i nöd. Och jag är inte säker på hur mycket av det som är medvetet av Zafón (han gör ju en stor grej av machismokultur, överbeskyddande fäder och misshandlande män) och hur mycket som bara är att tanklöst följa konventionerna i både noiren och det gotiska.

   Sen rent generellt tyckte jag också det var lite mycket skrik för lite lite ull. Jag gillar långa böcker, men den kändes ändå lite väl omständlig ibland, och det för en upplösning som var väl förutsägbar. Men slutet är ju sällan det som gör en bok intressant ändå, så...

   En fråga: kan vi lita på berättaren här? Är inte de där långa flashbacksen i tredje person ofta lite väl detaljerade för att Daniel ska kunna känna till dem, till exempel? Och hur är det med alla de övertydliga parallellerna mellan Carax och Daniel, är inte de lite väl övertydliga?

   #

   Björn Waller Moderator 2009-07-02 11:16
    

5. Enligt mig är Vindens skugga en bra bok. Ett bra försök som inte RIKTIGT når hela vägen fram. Men klart läsvärd. Jag har svårt att uttala mig kring språket - Ruiz Zafón följer en spansk-latinamerikansk tradition med adjektivstinnt, målande, "romantiskt" språk, med en touch av Marquez magiska realism. Jag har bara läst romanen på spanska och på originalspråk känns orden inte överflödiga eller för mkt. Kan tänka mig att det känns en aning märkligt på svenska - det blir ofta så; spanskan och svenskan är inte alla gånger kompatibla, våra traditioner inom ord är så olika.

   #

   Björn Ekdahl Member 2009-07-02 11:40
    

6. Jag måste säga att av kvinnorna hade jag väldigt stora problem med just Béatrice. Irriterande mjäkig och jag gillar inte alls den där offermentaliteten. Fermin är en hjälte, självfallet, men tycker inte ni att slutet var väl banalt? Efter allt detta byggande av spänning hade jag nog väntat mig något lite mer rafflande, men å andra sidan är ju livet sällan särskilt rafflande....

   #

   Anna Larsson Moderator 2009-07-02 13:05
    

7. Jag började för något år sedan på “Vindens skugga” men gav upp, tyckte att den verkade alltför konstruerad.

   Men jag har gett den en ny chans i ljudboksuppläsning av Jonas Karlsson och nu ser jag den på ett annat sätt. Den spanska diktaturen, 40-och 50-tal under Franco ger berättelsen en underton av obehag som man inte känner i en svensk deckare (nå någon vanlig deckare är det ju inte men där finns en sorts gåta). Hittills påminner känslan som boken ger lite grann om “Rosens namn” även om den inte har den bokens lärda inramning. Barcelona, där jag inte varit, framträder som en plats där man kan möta de mest märkliga människor i trånga gränder. Zafon beskriver rum och byggnader både konkret och suggestivt.

   #

   Björn Landström Member 2009-07-02 20:48
    

8. Beatrice är intressant - hon är en stereotyp som liksom förmänskligas - men ännu intressantare i det här sammanhanget tycker jag att Clara är. Jag menar: vita ögon, marmorerad hy, spenslig och lång och väldigt väldigt skenhelig. Kort sagt: en stereotyp noir-kvinna som kryper upp på männen och biter dem i strupen när de tittar bort. Samtidigt är hon ju en pastisch, dvs. mera gjord som ett stämningselement än en egentlig karaktär (med ett budskap) och man kan ju därför hävda att Zafon leker med schablonen. Eller?

   För övrigt tycker jag att Anna H har rätt om språket, det bör vara överdådigt för stämningens skull och problemet är väl snarare att Zafon inte riktigt behärskar det utan måste ta till standarduttryck. Men, vad kan man egentligen begära? Det här är ju Zafons debutroman. Han kommer säkert att bli en mästare på sin gotiska noir-stil i framtiden.

   #

   Rasmus Landström Moderator 2009-07-02 21:42
    

9. Håller med om att Clara kanske inte har något budskap, men nog har hon väl en plan, en baktanke? Eller är det bara jag som uppfattat henne som en aning beräknande? Generellt sett tycker jag att det finns en väldigt tydlig uppdelning i "goda" och "onda" karaktärer. Vilka skulle ni karaktärisera som "onda", något förenklat uttryckt naturligtvis?

   #

   Anna Larsson Moderator 2009-07-03 09:41
    

10. Halvvägs i boken så kan jag också fundera över kvinnosynen, romantisk för att uttrycka det snällt, en kvinna luktar alltid "bullbak" (ingen man luktar väl så?) och överlag har kvinnor en passiv roll.

    #

    Björn Landström Member 2009-07-06 14:57
     

11. Är det egentligen någon mera än han Fumero som är renodlat ond? När man tänker på det så är ju de flesta ganska komplexa.

    #

    Rasmus Landström Moderator 2009-07-08 12:58
     

12. Tyckte språket var hemskt. Klyschigt och stundtals lite märkligt. Jag antar vidare att det är en ren slump att Nuria Monforts låååååånga brev är skrivet i precis samma stil som resten av boken...sånt där irriterar mig något oerhört.
    Sedan håller jag med om att slutet gick lite väl snabbt, att kvinnorna var väl simpla och har man läst någon bok (eller sett en film) i samma stil innan gissar man nog vem som är vem en bra bit innan det avslöjas i boken.

    Historien är dock riktigt gripande och böckernas gravkammare ett lyckat påhitt, överhuvudtaget gillade jag alla beskrivningar av läsande och av olika böcker. Nämns inte en bok av en spansk lärjunge till Darwin som försökte visa att spanjorerna härstammade från högre stående apor än vad fransmännen gjorde? Mkt roligt.
    Sedan är ju det gamla greppet med att låta två personers liv speglas i olika tider tacksamt att jobba med när man vill plantera saker i handlingen lite i förväg, något som Zafon som manusförfattare vet att utnyttja på ett bra sätt.

    Jag lyssnade på boken som så många andra (Jonas Karlssons uppläsning var mycket bra) och det mer eller mindre i ett sträck så nog måste jag säga att jag tyckte bra om den. Skulle jag våga mig på ett betyg hamnar den på 7/10 ungefär.
    Den påminde mig om den senaste skönlitterära bok som jag lyssnade på som ljudbok (det händer inte så ofta tydligen), "Den vidunderliga kärlekens historia", den boken tyckte jag emellertid mer om har jag för mig.

    #

    CycoCivan Member 2009-07-31 11:30
     

13. Nu när jag läst färdigt, eller rättare lyssnat klart på Jonas Karlssons fina uppläsning, så vill jag replikera till Anna Haglund att "språket", ja det är för mycket, jag tror att boken hade vunnit på mer av stramhet för att hålla koncentrationen på den fantastiska bokhandelsmiljön och kanske också för att spetsa till om den spanska fascismen.

    Fumero ja, han blir nästan lite väl osannolik i sin ondska, något av det politiska, som faktiskt finns med en hel del i romanen, behövs nog som en förklaring av varför han kan härja ganska hämningslöst.

    Bäst tyckte jag att Zafon berättade om Semperes trevande relationer till olika kvinnor, det var bra iakttagelser (av sig själv kanske).

    De långa berättelserna om olika personer tenderar att få åtminstone en sån läsare som jag som läser i etapper att tappa greppet.

    #

    Björn Landström Member 2009-07-31 23:24
     

14. När jag läser Carlos Ruiz Zafóns bok blir jag plötsligt tolv år igen. Tolv år och bokslukare. Fast den här gången är det knappast jag som slukar Vindens skugga, utan den som slukar mig. Och jag älskar det. Jag kan knappt släppa boken. Karaktärerna blir mina vänner och jag njuter av varje sekund då jag får tillbringa tillsammans med dem. Kärlek och spänning, perfekt sommarläsning. Särskilt roligt är det att berättelsen utspelar sig i Barcelona, jag besökte staden tidigt i våras och med hjälp av kartan som jag sparat efter besöket kunde jag bokstavligt talat följa varje steg som togs. Underbara miljöer och beskrivningar av personer och platser.

    Därmed inte sagt att boken är ett mästerverk. När jag tänker tillbaka på den undrar jag om jag egentligen lärde mig något, om jag fick en ny syn på livet eller om boken bara satte fingret på det där självklara som ingen annan lyckats förklara, för det är väl det ett mästerverk ska göra, eller? Jag kan inte riktigt hitta något svar. Dessutom har jag fått för mig att en riktigt bra bok ska vara lite jobbig att läsa, den ska väcka tankar och känslor som måste smältas och bearbetas innan läsningen kan fortsätta. Så är inte Zafóns bok. Den är en slukarbok rakt igenom. Men den gjorde något annat: jag kände mig lycklig när jag läste den, och den fick mig att glömma allting annat.

    Språket var intressant tycker jag. Nu är ju inte jag expert på spansk litteratur, men språket känns spanskt i alla fall. Vid några få tillfällen i början störde jag mig på att alla karaktärerna pratade så lika, alla använde sig av samma ordförråd, men efter ett tag tyckte jag mig se skillnader mellan dem, eller så var det bara så att jag vant mig. Jag gillade alla speciella uttryck, språket går rakt på men är samtidigt inlindat i massor av små krusiduller.

    Karaktärerna är ju karikatyrer, men än sen, det hade blivit tråkigt utan Fermins glada kommentarer. Och historien blir nog så tragisk ändå, utan större verklighetsförankring.

    Jag fick en underbar stund med Zafón då jag verkligen kunde grotta ner mig i den perfekta mystiska stämningen som skapades av en kombination av pusseldeckare och magiska atmosfärer, hemliga sällskap och skumma gränder. Jag fick njuta av kärleksförklaringar, superskurkar och olyckliga människors längtan. Härligt!

    #

    Anna Nygren Moderator 2009-08-14 08:26
     

RSS feed for this topic