Mara Lee:s Ladies blir nästa bokcirkel på dagensbok.com.
Mara Lee:s Ladies blir nästa bokcirkel på dagensbok.com.
vi börjar diskussionen måndagen den 31 augusti och håller på så länge vi tycker att det är roligt.
Nu är det den 31 augusti och bokcirkeln är igång! Välkomna alla! Det finns i mitt tycke en massa intressanta ingångar när man ska diskutera Ladies, jag kan ju börja med att ta upp några.
Jag gillar själv boken och dess överrealistiska ton - som jag ser det är den inte användbar som skildring av livet i kultursverige idag eller som realistisk (feministisk) kvinnoskildring, men den är ändå något mer än en vanlig flärdroman. Visserligen är karaktärerna orealistiska och intrigerande och fixeringen vid ytan är stark, men här saknas till exempel de allt förlösande kärlekshistorierna och den självklara framgången som finns i den typen av böcker om glamourösa framgångsrika kvinnor. Istället finns här teman som sambandet mellan konst, skönhet och våld, som det är svårt att läsa ut ett entydigt budskap ur. Vad vill hon egentligen ha sagt, och är det viktigt?
Vad tycker ni?
Det har pratats mycket om att "Ladies" är en feministisk och konsumtionskritisk roman och det stämmer nog. Men jag tänker ändå att det är stilen som är det viktiga i "Ladies" och att den går före alla eventuella budskap. Mara Lee är helt enkelt en jävel på att skriva chick litt, vända genren ut och in och berätta ungefär samma saker som alla chick litt författare men med ett helt annat tonfall.
Jag håller med om att stilen är det viktiga. Tycker dock inte att boken alls går att kalla chic lit, för mig är det en ganska käck genre om i alla fall hyfsat vardagliga personer och Mara Lee är ju allt annat än käck och vardaglig. Men det är väl det du tänker på som ett annat tonfall, Rasmus. Tycker som sagt inte heller att det feministiska i den är särskilt övertygande, men gillar att den är så teatralisk och överspänd - karaktärerna är fixerade vid sin egen skönhet och ser små händelser som betydelsefulla tecken. De små övernaturliga hintarna är också kul, om än ganska spårlösa, som de papper som Lauras skrivare spottar ur sig.
Men jag undrar ändå om Mara Lee haft en avsikt och velat säga något med sin tematik om våld, skönhet och skapande. Det är tunga teman som man liksom gärna vill ska betyda något. Det finns ju också andra spår i romanen, som det om att frisera de egna minnena till exempel, och man så vill, det feministiska. Jag gillar det som sagt, men har också hört de som tycker att hon helt enkelt gapar över för mycket, för in en mängd teman utan att göra något av något av dem.
Jag kan verkligen hålla med om att Mara Lee gapar efter mycket i denna roman och jag tycker att det är synd.
För mig ligger den största behållningen med att läsa Ladies i dess inledning, främst Leas kapitel där hon beskriver och reflekterar över sin egen skönhet. Lea har en väldigt objektiv blick när hon ser på sig själv, vilket gör henne till en ganska orealistisk person enligt mig. Jag upplever henne som en karaktär som det är väldigt lätt att jobba med som författare eftersom Lea helt enkelt själv kan berätta hur omgivningen uppfattar henne, men hos mig som läsare blir Lea inte speciellt trovärdig eftersom jag även vill höra hennes tvivel och kval. Trots detta tycker jag att Leas resonemang om hur hon uppfattas är intressanta att läsa. Hon för ju någon teori om att hon har nått framgång tack vare sin skönhet men att hon också hela tiden bestraffas för den, av både män och andra kvinnor. Som jag upplever det sträcker den sig utanför den enkla bestraffningen som mannen applicerar på den snygga kvinnan; att hon får skylla sig själv.
Straffet är ett av de teman som jag tycker att Mara Lee återkommer till och i slutet av Ladies blir ju alla kvinnorna bestraffade, eller kanske alla förutom Siri? Står hon fri från skuld för att hon aldrig föll för skönheten utan från början var intresserad av det som var avvikande. Men jag tycker fortfarande att det känns lite skevt att bygga en hel roman på att få ge sina romankaraktärer en läxa på slutet, så då står ju frågan kvar, vad vill Mara Lee egentligen ha sagt?
Mara Lee ger oss väldigt ytliga porträtt av dessa kvinnor, skildringar som fokuserar på stil, yta, tal, status och en del inre, men ofta väldigt utstuderade känslor och tankar. För mig är det ett sätt att visa på hur fattigt ett liv blir när man som människa fokuserar på status, skönhet, pengar, makt. Så som alla dessa kvinnor i mer eller mindre grad gjort. Lee tar även upp svårigheten att ta sig ur den bild av sig själv man fått redan som barn och som givits mer och mer bekräftelse, i detta fall handlar det om att bli uppskattad för sin skönhet, skönheten som en egenskap likvärdig, säg, snällhet. Av bekvämlighet och osäkerhet fortsätter man att ägna sitt liv åt den yta som ju mer den slipas på- desto mer har man att ge människor och bli bekräftad av. Jag tycker att Lee speglar det här på ett ganska trovärdigt sätt, hade hon gått in djupare i kvinnorna så hade de varit några helt andra kvinnor, nämligen kvinnor som utforskat fler och viktigare sidor hos sig själva än ytan och statusen.
Jag ser "Ladies" som en pastisch, ett hån nästan, mot chicklitt-genren och dess ytliga förljugenhet. "Såhär går det, såhär känns det att vara en egoistisk, lyckad skönhet med makt - inte speciellt bra."
Ladies fascinerar. Jag gillar personerna som är så långt ifrån vardagliga och realistiska man kan komma. När jag läser Ladies kan jag förflytta mig till en annan värld. Jag erkänner, jag är patetiskt förtjust i udda vardagsbeskrivningar, olika karaktärers vanor och små egenheter, därför blir jag helt förälskad i beskrivningarna av Leas liv i Paris, Mias slapphet, Lauras instängdhet.
Siri blir jag inte riktigt klok på. Gillar jag henne eller hatar jag henne. Konstnärssjälar är så intressanta, särskilt de hänsynslösa, som Siri. Jag är inte helt främmande för begreppet ”allt för konsten”, men samtidigt så kan jag inte förstå hur hon kan förgöra människor på det sätt som hon gör, utan att känna någon skuld. Intressant karaktär.
Barndomsepisoderna känns sådär, inte riktigt trovärdiga och Lee har inte riktigt lyckats fånga barnkänslan. Det känns lite platt.
Min favoritkaraktär är nog Lea. Hon verkar så genuint otrevlig, men ändå inte överdriven. Hon känns verklig och jag gillar beskrivningen av en sådan person, en sån som jag aldrig skulle tycka om, eller aldrig ens få chansen att umgås med, sedd med hennes egna ögon. Det får världen att kännas realistiskt hänsynslös. Leas delar av berättelsen känns mer levande och nära än de andra, det verkar som om Mara Lee är mer bekväm i hennes kläder än i de andras. Där finns fler små detaljer som är avgörande för atmosfären.
Ladies är betydligt bättre än vanlig chick litt. Här finns inga fånigheter och även om mycket är ytligt, den behandlar ju inga djupa funderingar om livets mening eller så, så känns den mer innehållsrik än en vanlig kärleksroman eller komedi.
Jag har ingen aning om hur kultursverige fungerar, eller om det som beskrivs i boken stämmer, men jag tycker miljöerna är spännande i alla fall.
Har funderat lite på budskapet så här i efterhand, men när jag läste var det inte uppenbart. Kritik av ytfixering, kanske. Jag gillar sista scenen där den fula Lea upptäcker att den fula poeten är mer än sitt utseende. Den känns inte så feministisk, men Mia går ju tydligt emot duktig flicka-idealet. Annars beskriver den ju någonting väldigt typiskt, hur kvinnor trycker ner varandra istället för att hålla ihop. Är det typiskt kvinnligt att vara långsint, kan man ju fundera på.
Jag kan förstå åsikten att Lee har med för många olika teman, hon går liksom inte ner på djupet i något av dem och det blir lite ytligt. Samtidigt gillar jag det som hon ändå gör av dem.
You must log in to post.
Foxfire. En tjejligas bekännelser
Joyce Carol Oates
Så tuktas en svinpäls
Pia F Davidson
En hondjävuls liv och lustar
Fay Weldon
Burn for burn
Jenny Han och Siobhan Vivian
Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank
Nathan Englander
Mitt år som mördare
Friedrich Christian Delius