Melinda är 13 år och har precis börjat på high school. Ingen av hennes tidigare vänner – eller någon annan heller, för den delen – pratar med henne längre. Det har att göra med en fest i slutet av sommaren. Melinda ringde polisen, som kom och avbröt festen och omhändertog ungdomar. Vad ingen vet är […][...]

Det är 1920-tal och den blyga skogshuggardottern Hilma spenderar några sommarveckor hos sin kusin i Västerbottens inland. Trots sin enkla bakgrund och trots föräldrarnas skepsis har Hilma kunnat utbilda sig till småskollärare, tack vare att hennes egna lärare uppmärksammar hennes fallenhet för studier. Hon har precis avslutat sitt första skolår som lärarinna när hon blir […][...]

Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

Det är temat som gör att jag plockar upp Pascal Engmans Råttkungen, en thriller om incels, kvinnohat och sexuellt våld. Det här är teman som jag av någon anledning ständigt återvänder till, som ett sår jag aldrig kan låta bli att peta i. Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag […][...]

Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna […][...]

Naima, Asma, Ayesha, Turko, Dil-Mir, Rojian, Nadia, Katrine, Nisreen, Vian, Dorcas, Ba Amsa, Raqaya, Zara, Shahida, Munira, Yasmin, Safina, Hanzera, Koriman, Raheela, Maheela, Aisha, Victoire, Godeliève, Serafina, Cecile, Bakira, Amila, Enesa, Graciela, Elena, Marta, Khitab, Khalida, Zainab, Zeena, Sevvi, Maha, Bushra, Violette, Chantal, Naomi, Jane, Neema, Ushindi, Prescilla, Narcisa, Antonita, Kim, Estelita, Crisanto, Khadidja… Så […][...]

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är […][...]

I april 2014 kidnappades 276 tonårsflickor från sin skola i Chibok i Nigeria av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram. Ungefär hälften av dem är vad jag förstår fortfarande fångna, utsatta för tvångsgifte, våldtäkter, tvångskonvertering och misshandel. En del är döda, en del har fritagits och några har själva lyckats fly. Minns du den här händelsen? […][...]

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av […][...]