Huvudpersonen i Nnedi Okorafors fantasyroman Vem fruktar döden föds som ewu, produkten av en brutal krigsvåldtäkt. Hennes mor stapplar efter våldtäkten ut i öknen för att dö, men hon dör inte. Istället föder hon en dotter som hon ger namnet Onyesonwu, ”Vem fruktar döden?”. Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu […][...]

Den banala ondskan. Det är ett begrepp som hela tiden gör sig påmint i mitt huvud när jag läser Emma Clines kortroman (eller novell, vilket den först publicerats som) Harvey. Den banala ondskan. Begreppet myntades av filosofen Hannah Arendt, när hon bevakade rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Är det ett begrepp som är tillämpbart på […][...]

Det är temat som gör att jag plockar upp Pascal Engmans Råttkungen, en thriller om incels, kvinnohat och sexuellt våld. Det här är teman som jag av någon anledning ständigt återvänder till, som ett sår jag aldrig kan låta bli att peta i. Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag […][...]

Från första stund hade han lagt märke till underliga ljud i huset, ljud i tystnadens periferi, suckar av sten och bräder som satte sig, som om en evig blåst hade andats genom de gamla rummen, och han hörde Randolph säga: ”Vi sjunker, förstår du, förra året sjönk vi fyra tum.” Det höll på att drunkna […][...]

Naima, Asma, Ayesha, Turko, Dil-Mir, Rojian, Nadia, Katrine, Nisreen, Vian, Dorcas, Ba Amsa, Raqaya, Zara, Shahida, Munira, Yasmin, Safina, Hanzera, Koriman, Raheela, Maheela, Aisha, Victoire, Godeliève, Serafina, Cecile, Bakira, Amila, Enesa, Graciela, Elena, Marta, Khitab, Khalida, Zainab, Zeena, Sevvi, Maha, Bushra, Violette, Chantal, Naomi, Jane, Neema, Ushindi, Prescilla, Narcisa, Antonita, Kim, Estelita, Crisanto, Khadidja… Så […][...]

Året är 1938 och platsen Helsingfors, där vi får följa advokat Claes Thune och hans nyanställda sekreterare fru Matilda Wiik. Romanen berättas växelvis ur Thunes och ur fru Wiiks perspektiv. De trivs med varandra men håller ett visst avstånd, trots att båda är nyfikna på den andre. Dels beror avståndet på vanan – båda är […][...]

I april 2014 kidnappades 276 tonårsflickor från sin skola i Chibok i Nigeria av den islamistiska terrorgruppen Boko Haram. Ungefär hälften av dem är vad jag förstår fortfarande fångna, utsatta för tvångsgifte, våldtäkter, tvångskonvertering och misshandel. En del är döda, en del har fritagits och några har själva lyckats fly. Minns du den här händelsen? […][...]

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av […][...]

Ett inlägg på Facebook kan vara ingenting – eller betyda allt. Det är hösten 2017 och #metoo får världen att vakna så Taylors inlägg om engelskläraren Jacob Stranes övergrepp gillas, delas och kommenteras om och om igen. En av de som läser allt som skrivs är Vanessa Wye, som fortfarande är bunden av lojalitet till […][...]

Varför har jag aldrig hört talas om Kautokeino? Varför blir jag först lite förvirrad när miänkieli refereras till som finska? Varför har namnet Læstadius alltid bara fått mig att tänka på förbud mot gardiner och alkohol, utan att någonsin göra mig nyfiken på vad som kan ha funnits bakom de förenklingarna? Ja, det beror såklart på […][...]