För några år sedan diskuterade jag en nyutkommen bok med en kollega. Jag sa att jag inte var så värst imponerad av den, att den var en högst ordinär barndomsskildring. Kollegan blev fundersam och sa att han uppfattat det som att författaren haft en ganska besvärlig uppväxt. Ja? En ordinär barndomsskildring är väl oftast en […][...]

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär. Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever […][...]

Ida Andersen bor i Malmö, men har fortfarande en fot i den småländska myllan. Hon är recensent och översättare och har tidigare gett ut två diktsamlingar. Här slutar allmän väg är hennes romandebut och skildrar femtonåriga Trines svajande tillvaro. Trine befinner sig i det där typiska gränslandet, mellan barndomens orubbliga rum och det som finns […][...]

Första gången jag hörde talas om Elena Ferrante var förra sommaren. Jag satt in the middle of nowhere och läste en recension av en tidskrift där det ingick en lång artikel om denna berömda och samtidigt totalt okända författare, eftersom namnet är en pseudonym och spekulationerna kring vem som döljer sig där bakom är omfattande. […][...]

Det är tidigt 1900-tal i de österrikiska Alperna. En liten grabb som blivit föräldralös flyttar in hos en bonde. Snart blir han arbetskraft på gården i utbyte mot mat och tak över huvudet. Bonden är en elak jäkel, prygel vardagsmat. Vid ett tillfälle slår han så hårt att pojken – Andreas Egger – tvingas halta […][...]

Claudia önskar att hennes pappa ändå kunde vara lite mer som andra. Passa in lite bättre och därmed göra det lite enklare för henne själv att passa in lite bättre bland sina vänner. Vänner vars föräldrar alltid är lite bättre. I det besvärliga gränslandet mellan barn och vuxen är det nog alltid så, att föräldrar […][...]

Det har blivit 70-tal i den lilla jämtländska byn där Mirjam växer upp. 70-tal, tonår och högstadietid. På en gång en känsla av möjligheter och av att livet smalnar. Nu är jag ung hela mitt liv är en fristående fortsättning på Christina Kjellssons barndomsskildring Solknepet, och det är långt mellan barndom och tonår. Barnets självklarhet […][...]

I bra böcker om barndomen blir man ganska ofta förbannad på föräldrarna. De verkar så irrationella och okänsliga för barnens perspektiv. Det finns förstås en annan sida av det där, den där föräldrarna måste försvinna för att barnen ska kunna växa. Det är hårddraget, men tänkt inte minst på alla fantasyhjältar med döda föräldrar. Nu […][...]

I inledningen till Patrick Modianos uppväxtskildring, En stamtavla, får vi veta att hans mor en gång fick en hund i present av sin fästman. Det var en chow-chow. En kinesisk hundras som ser ut som en liten björn med en lila tunga. Tyvärr ville Modianos mor inte veta av sin hund och hon lät därför […][...]

Vad var det som hände? Vilka var vi? Få personer, åtminstone av oss som tenderar att tänka bäst med pennan mot pappret, har nog kunnat låta bli att undersöka sig själva och sin historia utifrån den typen av frågor. Vem var jag då, vem är jag nu? Hur hänger det ihop? Ett utredningsarbete av den […][...]