Det finns en form av inbyggd objektivitetsbrist när det kommer till musikbiografier: man har i regel en redan på förhand positiv inställning till artisten i fråga. Och även om biografin är ett hafsverk skriven av någon spökskrivare, så får man likväl lite bakgrundsinformation som oavsett den litterära upplevelsen (eller bristen av den) ändå ger musiken […][...]

Jag hade en gång i kompis som stod vid bibliotekets Hc-hylla, på måfå drog fram böcker och endast genom att läsa första raden i varje bok, sa sig kunna avgöra om den var bra eller inte. Jag tror denne vän hade blivit rätt bra förförd av Klas Östergrens I en skog av sumak. Hör bara: […][...]

Jag vet inte hur vanligt det är att folk skriver böcker om sin kristna tro, hur barnatro utvecklats till något som sedan funkar när vederbörande blivit mer vuxen. Malin Aronsson har iallafall gjort det, med sin Kristungen: konsten att göra sin tro till sin egen. Jag är själv uppvuxen i ett kristet hem precis som […][...]

I läkarfamiljen är det kaos och sönderfall mellan föräldrarna och när den slutliga katastrofen sker är det mesta bortom återvändo. Hembiträdena har passerat revy och stått för den stabilitet föräldrarna misslyckats med och plötsligt befinner sig den nyblivna tonåringen Mona i krig med sin mor och ute på egna äventyr, först i Tyskland och senare […][...]

Ett porträtt av författaren som ung är romanen om Stephen Dedalus, en pojke som utvecklas till ung man i Dublin åren kring det förra sekelskiftet. Texten består av flera olika långa episoder, ibland med år emellan. Romanen, som brukar klassas som självbiografisk, har tre bärande teman. För det första fadern, som hamnar i obestånd så […][...]

För några år sedan diskuterade jag en nyutkommen bok med en kollega. Jag sa att jag inte var så värst imponerad av den, att den var en högst ordinär barndomsskildring. Kollegan blev fundersam och sa att han uppfattat det som att författaren haft en ganska besvärlig uppväxt. Ja? En ordinär barndomsskildring är väl oftast en […][...]

Märta Fohlins första roman, Jag duger inte åt lycka, var en språkligt egensinnig skildring av kärlek till och mellan kvinnor. Bitvis halsbrytande, bitvis enerverande men hela tiden synnerligen nutida. I sin andra roman går hon istället tre kvarts sekel bakåt i tiden, något som fungerar sådär. Det är sommaren 1939 på Gotska Sandön. Här lever […][...]

Ida Andersen bor i Malmö, men har fortfarande en fot i den småländska myllan. Hon är recensent och översättare och har tidigare gett ut två diktsamlingar. Här slutar allmän väg är hennes romandebut och skildrar femtonåriga Trines svajande tillvaro. Trine befinner sig i det där typiska gränslandet, mellan barndomens orubbliga rum och det som finns […][...]

Första gången jag hörde talas om Elena Ferrante var förra sommaren. Jag satt in the middle of nowhere och läste en recension av en tidskrift där det ingick en lång artikel om denna berömda och samtidigt totalt okända författare, eftersom namnet är en pseudonym och spekulationerna kring vem som döljer sig där bakom är omfattande. […][...]

Det är tidigt 1900-tal i de österrikiska Alperna. En liten grabb som blivit föräldralös flyttar in hos en bonde. Snart blir han arbetskraft på gården i utbyte mot mat och tak över huvudet. Bonden är en elak jäkel, prygel vardagsmat. Vid ett tillfälle slår han så hårt att pojken – Andreas Egger – tvingas halta […][...]