Det är morgon och Hanna har, tyvärr, varit tvungen att ta sig en liten sup innan jobbet. Det gick inte att undvika när hon hade tvingades se både sitt ex och sin före detta bästa kompis på tidningens mingelsidor. När hon en stund senare kör mot jobbet behöver hon tyvärr passera en nykterhetskontroll, och självklart […][...]

Efter en konsert på en välgörenhetsgala springer Abigail Onions oväntat in i en gammal bekant från skoltiden. Eller ja, han är mer än en gammal bekant. Han är storebror till henne tidigare bästa vän, och den första medlemmen i familjen Radley hon träffat på många många år. Abigail Onions växer upp i en lugn, städad, […][...]

Vintern håller på att gå över i vår uppe på de arktiska breddgraderna, smältan befriar tiden och livet. Över gatorna rör sig ett jag med sina bröder och systrar: Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och […][...]

När den här recensionen publiceras är det nyårsafton. En symboltyngd och ödesmättad dag, vars kulmen är att den övergår i en annan. Ring ut det gamla och in det nya, radera det som var och bli en uppdaterad, bättre version. Föresatserna och förväntningarna som stegras till det yttersta. Ett perfekt tillfälle att ta sig till […][...]

Gränslandet mellan flicka och kvinna har behandlats mycket i litteraturen de senaste åren. Det äckliga, hotfulla, gränsöverskridande, utsatta och föränderliga har vridits och vänts på av såväl Maria Maunsbach (Lucky Lada och jag) som Lisa Zetterdahl (I det vilda), bara för att nämna två exempel. Det är denna kör av röster som det nya, brittiska […][...]

Psykiatern och författaren Åsa Nilsonne (född 1949) bar under många år berättelsen om sina fem år i Etiopien i början på 1960-talet inom sig, innan hon – efter ett par misslyckade försök – i sjuttiofemårsåldern slutligen lyckades sätta sina hågkomster på pränt. Något som resulterade i den fängslande självbiografin Den jag blev i Addis Abeba: […][...]

Visst hade jag varit nyfiken på att läsa Maia Kobabes seriebok Gender Queer även om den inte hade toppat listorna över böcker som folk vill förbjuda från amerikanska bibliotek. Frågan är om jag hade hört talas om den? Kanske har uppmärksamheten, trots illviljan, gjort gott? Nu har jag läst tillräckligt många böcker på de där […][...]

Iris Watkins är tretton år och lever en paradisisk tillvaro med sin mamma i ett hus med vildvuxen trädgård och en stor äppelodling med viktorianska äppelsorter i Somerset, England. Hittills har omvärlden varit långt borta: Iris får hemundervisning och träffar mest sin mamma som spår i kort om kvällarna och berättar historier som tänjer sanningen […][...]

Det börjar (nästan) med en käftsmäll, eller åtminstone ett slag med öppen hand. En pappa som inte är en pappa och som visar sitt rätta (?) ansikte. Andrev Walden vet hur han ska få till en snärtig inledning och så fortsätter det. Mamman lämnar pappan och tar med sig den sjuårige sonen från lägenhet till […][...]

I tusentals år har människor lämnat sin hembygd för att söka säkerheten på en helt ny plats, som ligger på andra sidan berget, havet eller älven. Och vad är egentligen en gräns? Människorna på dess båda sidor talar samma språk. De går över gränsen och hälsar på släktingar, de handlar varor eller jagar vilt utan […][...]