Tony Parsons började sin bana som musikjournalist och skrev också en del politiska, Thatcherkritiska krönikor i sin roll som journalist. Senare skrev han relationsromaner, som Mannen och pojken och Mannen och hustrun. Personliga romaner, ladlit, med lite större tyngd och ambition än mycket annat i samma genre. Döden, äktenskapet, monogami, förmågan eller oförmågan att vara […][...]

Diana är utgiven på den nya etiketten på Modernista förlag, Feminista. Målet för Feminista sägs vara att ge ut sex titlar per år, fack- och skönlitteratur, titlar som ”belyser tillståndet av ojämlikhet mellan könen”. Det är en utmärkt tanke, men om man ser till vad som hittills utgivits blir man mer beklämd än tillfredsställd. Julie […][...]

Jag läste första boken, Mannen och pojken. Jag gillade den, för den var rak och ärlig. Inget trams. Men inte heller något djupare. Att läsa uppföljaren Mannen och hustrun kändes roligt och på väg hem till min ö slog jag upp bokens pärmar. Boken var precis som den första, ärlig och rak och den inleds […][...]