Min bekantskap med den norske författaren Tomas Espedal inleddes i och med att hans roman Mot konsten gavs ut på svenska 2013 (min recension av den finns här). Min inledande skepticism gentemot en författare som skriver böcker om att skriva böcker försvann i samma stund som jag invaggades i den poetiska rytm historien berättas på. […][...]

Jag brukar inte gå igång på romaner som handlar om författarens eget skrivande. Jag tycker inte att det är intressant. Ofta tycker jag rent av att det är självupptaget och respektlöst mot läsaren. Det är inte det att jag är omedveten om våndan i skrivandet. Om kampen. Om rädslan för att orden ska ta slut. […][...]