Gud finns. Det är premissen för Meg Rosoffs roman I begynnelsen var Bob. Eller ja, Gud finns, men rekryteringsprocessen lämnade tyvärr en del att önska. Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann […][...]

Humans need fantasy to be human. To be the place where the falling angel meets the rising ape. Precis som jag upptäckte Douglas Adams för tidigt, innan jag upptäckte science fiction, upptäckte jag Terry Pratchett för sent, utan att någonsin egentligen ha varit så förtjust i fantasy. Någon liten röst i mig har alltid velat […][...]

"Människan sitter vid diktens port," skrev Nils Ferlin en gång i en dikt som speglas i en central scen i Orkanpartyt; "hon talar om allt vad stort hon gjort och allt vad stort hon ska göra." Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar […][...]

Terry Pratchett är alltid Terry Pratchett. Efter 21 romaner om Skivvärlden – på originalspråket är de uppe i något trettiotal – vet man (fast jag måste erkänna att jag inte läst någon majoritet av dem) ungefär var man har honom och alla hans knasiga karaktärer. Och konceptet börjar minst sagt kännas lite trött. I Jingo […][...]

Grisvaktarafton närmar sig men Grisefar är försvunnen. Istället är det en utpräglat benig figur med lösskägg och kudde på magen som klättrar ner genom skorstenarna och fyller barnens strumpor. Hans HO-HO låter inte lika fryntligt som vanligt. Döden är en återkommande figur i böckerna om Skivvärlden. Normalt är han klädd i svart kåpa och utrustad […][...]

Jag tror det var i tidskriften Illustrerad vetenskap jag läste att en idé för att möjliggöra för människan att bege sig ut på längre resor i rymden är att på något sätt låta oss spendera resan i sovandes, i någon form av dvala. En möjlighet skulle vara att låta framtida astronauter läsa Ove Allanssons nya […][...]