”Dom vet att vi inte kommer åt dom, så dom gör som dom vill” skriver Maria. ”Fattar inte att det inte snart blir en rensning av blodiglar i toppen” skriver Pia. ”Allihop sitter där för egen vinnings skull” skriver Niclas. Inte behöver man leta länge inte, för att hitta den här typen av negativa omdömen […][...]

Demokratin i Väst hade en guldålder under decennierna av uppbyggnad efter andra världskriget. De flesta i Sverige fick det bättre – PV, TV och WC – och tittade på Hylands Hörna. Men sedan kom energikrisen, yuppie-eran, murens fall, Internet, globalisering och klimatkrisen. Numera råder en slags vilsenhet. Medborgarna vill vara fria att bestämma själva, men […][...]

”Kära Sverigevänner.” En allt mera självsäker Jimmie Åkesson tilltalade sina åhörare på samma sätt under valrörelsen 2018. Men de som inte ser sig som Sverigevänner, vad är de? Sverigefiender? Underförstått i Sverigedemokraternas retorik är att partiet representerar den sanna folkviljan. De andra partierna, ofta ihopbuntade som ”sjuklövern”, har gaddat sig samman mot vanligt folk, heter […][...]

När det här skrivs är valresultatet fortfarande oklart. Inte så mycket i betydelsen oräknat, som i betydelsen hur någon ska lyckas få till ett fungerande styre. Att detta skulle bli mer eller mindre rödtonat verkar i alla fall mindre troligt. Vänsterpartiet har visserligen gått framåt, men Socialdemokraterna, som ju är det parti som Göran Greider […][...]

Efter attentatet mot Lars Vilks i Köpenhamn 2015 uppstod ingen ”Je suis Vilks”-rörelse. Det konstaterar Jens Liljestrand när han i Expressen recenserar Niklas Orrenius reportagebok Skotten i Köpenhamn, och det konstaterandet både sammanfattar och inte sammanfattar något centralt i frågorna kring Lars Vilks och hans evinnerliga rondellhund. Jag skulle lika lite skriva under på ”Je […][...]

Kommer ni ihåg Decemberöverenskommelsen? Det var kanske inte så länge sedan i tid räknat, i december 2014, men ideologiskt sett känns det väl ändå oerhört avlägset? Då stod sju partiledare och lovade att inte fälla varandras budgetar, utan göra det möjligt för varandra att regera i minoritet, oberoende av Sverigedemokraterna, som precis svurit på att […][...]

”Högerpopulismen i Europa” är undertiteln på Anna-Lena Lodenius nya bok om europeiska partier som Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet, Ukip och Front National. Inte ”högerextremismen” eller ”nyfascismen” som ibland har använts, utan ”högerpopulismen” eller ”radikal högerpopulism”. Kanske även ”främlingsfientliga och nationalistiska”, som faktiskt är bokens allra första ord. Det är inte jättelätt att beskriva den ganska […][...]

Detta är inte en recension, det är en pitch, som man säger i det där förment världsfrånvända mediasverige där ingen någonsin ens sett ett köksbord. Jag har läst en bunt böcker om Sverigedemokraterna nu, och det börjar kännas smått poänglöst. I synnerhet så här kort efter valet. Det står liksom inget nytt i dem; allt […][...]

Efter ett visst antal år på nätet lär man sig Godwins lag: ”Den som först jämför sin meningsmotståndare med Hitler har förlorat diskussionen.” En bra regel, men som alla regler har den sina brister. Vad händer när man tycker sig märka att ens meningsmotståndare faktiskt åberopar sig på idéer som i någon mån går tillbaka […][...]

Över hela Europa har högerpopulistiska, främlingsfientliga eller nationalkonservativa partier vind i seglen, nyheterna visar upp våldsamma sammanstötningar och samtidigt rapporterar SOM-institutet att svenskar i allmänhet blir mer välvilligt inställda till mångkultur, invandring och flyktingar. Hur hänger allt det här ihop, egentligen? Den frågan ställer statsvetaren Marie Demker i Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot […][...]