Blir du irriterad när du hör och ser felanvända ”var” och ”vart”? ”De” och ”dem”? ”Hans/hennes” och ”sin”? Ger särskrivningar dig rysningar? Blir du lätt illamående av användningen av engelska ord och uttryck när det finns fullgoda svenska alternativ? Vet du inte riktigt hur du ska tackla denna omfattande brottslighet? Då är Sara Lövestams Handbok […][...]

Jag blir alltid på så gott humör av det Magnus Florin skriver. Jag upptäckte honom i en recension i Bonniers Litterära Magasin någon gång på 1990-talet, när han skrivit en bok om en mycket känd svensk författares efterlämnade papper i skriften Köra och vända: Strindbergs efterlämnade papper. Redan då var Magnus Florin något av det […][...]

Medelålders herrar som jag själv, kanske inte så där jätteförkovrade i litteraturens värld, brukar iallafall titta intresserat på en, när man antingen nämner ”Paul Auster” eller ”Tintin”. Några av dessa medelålders män har kanske traskat i Austers fotspår och givit sig ut på exakt samma promenad som Quinn tar, när han skuggar Stillman i den […][...]

Jag tror det var när Niklas Rådström gav ut sin roman En Marialegend 2016 jag fann en formulering i DN:s recension av den, jag tyckte var mycket användbar. Jag tror ordalydelsen var ”Något centralt i själva livsupplevelsen”. Jag kommer inte håg vem recensenten var, eller vad hens dom av boken gick ut på, bara att […][...]

I Eva Runefelts diktsamling Ur världen behandlas död och saknad på ett nästan biologiskt sätt. Det är beniga släkten, revbenspar, nyckelben, bröstkorgar och gravar som har en atrosig leda. Det börjar i en natur- och vardagsnära lyrik, där man först bara anar saknaden efter en annan medmänniska, men som mot slutet avtecknar sig alltmer konkret […][...]

Som betydligt yngre slyngel vet jag att jag klippte ut bilder på Ann Jäderlund ur DN:s kulturbilaga, bara för att jag tyckte att hon var så snygg, men det mörka korta lite lockiga håret, fräkniga kinderna och de nästan outgrundligt mörka ögonen. Det kanske är ett provocerande ytligt och manschauvinistiskt sätt att närma sig poesi, […][...]

De flesta böcker med vidhängande ljuddel, ni vet: en kant i plast med knappar på, brukar säljas på barnavdelningen. Det här är dock i högsta grad en bok för äldre personer, åtminstone textmässigt – underhållande i klassisk Fredrik Lindström-stil, men samtidigt med vetenskaplig förankring och väl avgränsade detaljer för den som vill nörda in sig […][...]

Att Sara Lövestam fått delar av svenska folket att faktiskt intressera sig för grammatiken i vårt röriga gamla språk är en stor bedrift. Om Grejen med verb, Grejen med substantiv och pronomen och Grejen med ordföljd bara vore humoristiska uppfräschningskurser på det där man sov sig igenom på svenskalektionerna hade det kanske varit tillräckligt. Men […][...]

Det finns författare jag läser mer för deras språkvärld, än vad de kanske råkar ha för motiv med det de skriver. Så har det varit med Aase Bergs texter som jag läst i DN eller i någon antologi. Haggan är det första roman jag läser av henne, eller vad nu jag ska kalla denna bok. […][...]

Har du någon gång letat efter en bok där du får gotta dig i exempel som gör att du utvecklar ditt språkutövande på svenska? Näe, tänkte väl det. Språkapparna underlättar ju för var och en att hitta ”det rätta ordet”, varför gå till en bok? Förr var det lite av en högtidsdag för språkintresserade när […][...]