Författaren tillika läkaren Karin Wahlberg – född 1950 – frammanar med inlevelse och värme sin egen barndom i sin trivsamma serie kollektivromaner från Kalmar, alias Ekstad. Själv är jag visserligen ett decennium yngre, men också jag minns en tid då herr och fru var gängse tilltal, då man kallade kompisarnas föräldrar för tant och farbror […][...]

Ia Genbergs korta roman Detaljerna består av fyra avsnitt, som vart och ett fokuserar på en person som har stått huvudpersonen nära. Först möter vi vännen Johanna och därefter en annan vän, Niki. Båda försvinner så småningom, på helt olika sätt, ur berättarens liv. Det tredje avsnittet fokuserar på Alejandro, och slutligen är vi hos […][...]

Jag tycker om poesi som griper an från första raden. Jag vill oftast inte behöva stånga mig in i lyriken. Därför blir jag glad när jag öppnar Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig. Det börjar med att jaget är runt 19, bor i kollektiv och gör musik. Glider runt i […][...]

Som de efteråt skulle lära mig på ungdomsvårdsanstalten fanns det antagligen många anledningar till att jag sensommaren 1992 bestämde mig för att bränna ner min mammas hus. 1992 är Iris Watkins tretton år gammal och bor med sin mamma Grace i ett ganska slitet men också alldeles underbart hus. På sätt och vis är huset […][...]

Verkligheten är något som vi oftast kan enas om. Vi kan peka på hus, träd och bilar och vara överens om vad vi ser här och nu. Men varje individ har också en inre värld, som inte alltid kan förklaras för någon annan. En konstform som kan öppna upp för förståelsen av livets dubbla verkligheter […][...]

De svenska deckarna har länge varit i ropet och i mina ögon tycks de ha en orubblig position bland de svenskspråkiga läsarna (och lyssnarna). Titlarna översätts och går på export – förvånansvärt många når den finska bokmarknaden. Jag tillhör inte längre deckarförfattarnas främsta supportrar men ibland slinker en kriminalroman ner i kassen efter en sväng […][...]

Valentin och Ketty är den tredje delen i Karin Alfredssons intagande lappländska serie. Sex år har passerat sedan fredsåret 1945 och de kaffesugna invånarna i Granträskåsen kan glädja sig åt att ransoneringen äntligen är tillända. På bokpärmens insidor återfinns en charmig karta för den som önskar orientera sig i byn. Och visst känns det betryggande […][...]

Jag brinner för En boks för allas devis. De ger ut litteratur i läsfrämjande syfte. Böckerna väljs ut tillsammans med kritiker, författare och bibliotekarier. Det känns sunt och viktigt att bra böcker får en chans till att nå ut till fler och att fler får chansen att nås av bra böcker. Jag kände inte till […][...]

Smärta. Bultande, dunkande, som spännband kring hjässan. Mer smärta. Outhärdlig smärta. Mörkret. Sömnen. Det borde ju gå över. Det. Borde. Ju. Gå. Över. Men gör det inte. Stannar kvar allt längre, släpper greppet alltmer sällan. Celia har svårt att arbeta, har svårt att ta hand om sina barn, kan knappt tänka. Hennes migränhistoria börjar någonstans […][...]

Camilla Stens debutroman, dystopiska En annan gryning, har ett gäng år på nacken när den dyker upp på min radar. Sånt känns ju alltid lite störigt, när man helst vill föreställa sig att man har stenkoll på utgivningen (vilket verkar alltmer omöjligt på dagens bokmarknad), men här bidrar det onekligen också till en viss tyngd. […][...]