1968 är ett mytomspunnet år som givit namn åt en hel vänsterrörelse. Nästa år är det 50-årsjubileum. Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet […][...]

Jämförelser, hierarkier och kontrollbehov. Tämjande, avlande, styrande, romantiserande och fruktan. Sätten att relatera till djur har varierat, men hur vi ser på djuren har minst lika mycket med hur vi ser på oss själva som människor att göra. ”Att på detta sätt se på andra individer och förhålla sig till dem utifrån egna referensramar är […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]

Allt ont kommer från 60-talet brukar det heta i reaktionära kretsar, och till dessa kan man räkna Svante Nordin. Ur 68-rörelsen lades sådden till det som han idag identifierar som de förhärskande idealen och kallar för humanioras ”identitetskris”: elituniversiteten nedmonterades, lektoraten minskades och kanon sköts i sank. Samtidigt anstormades universiteten av horder från arbetarklassen och […][...]

En genomgång av västerlandets idéhistoria 1800-1950 blir oundvikligen ett projekt där det gäller att plocka rätt russin ur den kaka som är idéhistorien, en i någon mån fullständig genomgång skulle bli ett mastodontprojekt som jag varken tror någon skulle orka genomföra eller någon orka läsa. Den tidsepok som avhandlas är en tidsepok där ofantligt mycket […][...]

Min första kontakt med Tom Wolfe kom i samband med att jag för ett antal år sedan grävde mig djupt ner i den amerikanska beat- och hippielitteraturens cannabisdoftande mylla och i samband med detta snubblade jag över ett antal texter om Ken Kesey. Om Ken Kesey visste jag inte mycket mer än att det var […][...]