Sagor som räcker till tusen och en natt. Att få vandra barfota över knastertorr sprucken ökenmark mellan minareter och cypresser med klirrande guldringar om anklarna och i öronen. Tunt, tunt tyg att skyla kroppen med och le med svarttuschade kattögon över slöjans kant. Dofter av rökelse, starkt kaffe, fet getpäls och kamelurin. En timmes resa […][...]

Torsten Jurell är stor och kraftig med rakat huvud och stålblick. Han tränar karate. Ingen man skulle vilja hamna i ett knytnävsslagsmål med precis. Jag brukar se honom när jag går längs Rörstrandsgatan. Han är svår att missa. Står nästan alltid och pratar med någon. Oftast klädd i svart, ibland med sin purpurfärgade rock flackande […][...]

Redan på romanens andra sida ömsar Frans Eric von Fitzenstrahl skinn. Bokstavligt talat. Den store Blondino, som han kallar sig, hänger foten i en krok i taket och ser sitt förbrukade skinn glida av och samlas i en prasslande hög på golvet. Välkommen in i Sture Dahlströms värld. Jag älskar den. Och många fler skulle […][...]

Den galopperande svensken är full av Sture Dahlströms ironiska och uppiggande käftsmällar som delas ut för att splittra alla förstelnade drömmar och sätta liv i dem igen. Dahlström smattrar vidare likt en skenande k-pist. Inga tankar, uttryck, döljs bakom skenheliga fasader. Ärlighet varar längst, en "fitta sitter som en uppvärmd bäver runt" en kuk, ingen […][...]

När du inte ids ta dig an den där skryttjocka volymen som du har på projekt. När ditt måste-läsa-samvete får ge vika för något snabbt och impulsivt. Dostojevskij för tung, Dahlström för kultig, deckarna förutsägbara och arbetarförfattarna bara för ambitiösa. Du behöver en bagatell. Och kanske du hoppas på att någon gång faktiskt ha läst […][...]

Eftersom jag tagit mig för att förkovra mig i beatlitteraturens tankegångar började jag läsa Krogen med ett arrogant överseende. Sture Dahlström hade i Tuppdagg just förklarat för mig hur vansinnigt tråkigt det var med författare som kunde beskriva varenda tekopp och bestick på ett dukat bord. Jag höll naturligtvis med honom, och suckade och himlade […][...]

Det är bara att erkänna, jag föll inte nämnvärt för Mikael Niemis hyllade roman. Faktiskt. Och detta trots en träffsäker tidsskildringen från sextio- och sjuttiotalets glesbygdspajala, trots galna upptåg och vilda släktskrönor, trots PV-bilarnas backelitrattar och åkrarnas mandelpotatisar och fredagsfyllans plastdunkar. I boken får vi följa Niemis alter ego från fem års ålder tills han […][...]

Denna roman av författaren Sture Dahlström är som en behaglig behandling av elchocker som avlöser varandra en efter en, kapitel efter kapitel. Jag hålls kvar i ett ”beroende” av kapitel, som leder till att jag kvickt slutför lektyren om denna underliga Herr Xerxes Sonson Pickelhaupt, som figurerar som huvudperson i Gökmannen. Vilket namn man nu […][...]

Sveriges enda beatförfattare har fräst iväg ännu en loska som har landat på den svenska prosaidyllen: en grönsnorig, elastisk liten samling historier som rubbar balansen och lugnet på den sommaräng där den svenska författarkanon ligger bekvämt tillbakalutad vid skönmålade äppelträd i full blom. Författaren heter Sture Dahlström och han har ingen gelike i detta land. […][...]