Man kan tycka att det borde vara knepigt nog att översätta en så frispråkig och skarptungad roman som Norrtullsligan till film 1923 om det bara var året det ankom på. Men det här är flera år innan talfilmen uppfanns och Elin Wägners ironiska dialoger måste alltså klippas ner till kroppsspråk, replikskyltar och ett pianosoundtrack. Vad […][...]